Anbytarforum
Metoder & hjälpmedel => Källor => Källkritik => Ämnet startat av: Swen Stockhaus skrivet 1998-12-30, 19:20
-
Jag undar hur källhänvisningen bäst anges i texten? Jag har två alternativ. Finns det flera?
Alternativ 1:
Johan (Jean) Stockhus, Gunnilbo socken.
Johan (Jean) Stockhus, född 1708-03-20². (Döpt 1708-03-22)².
Källhänvisning:
² Gunnilbo C:3 (SVAR: 115224/1 ruta 3/2 H).
Alternativ 2:
Johan (Jean) Stockhus, Gunnilbo socken.
Johan (Jean) Stockhus, född 1708-03-20 [Gunnilbo C:3]. (Döpt 1708-03-22) [Gunnilbo C:3].
-
Källhänvisningar bör vara enkla och tydliga, och ska framförallt kunna förstås även av utomstående - i det här fallet personer som inte har någon större erfarenhet av släktforskning.
Att lägga in referenser i löpande text, som gjorts i alternativ 2 ovan, kan fungera bra i kortare texter, men i längre avsnitt tynger det framställningen för mycket och riskerar att leda till att läsaren missar viktig information. En separat notredovisning (helst som fotnoter) är nog att föredra.
Ett par kommentarer, bara. Under vår forskning samlar vi på oss tusentals uppgifter om såväl stort som lågt. Allt är inte viktigt eller värdefullt i en sammanställning bara därför att det är gammalt. Tog vi med alla data om en person skulle det snarare leda till att ingen orkade läsa vad vi skrivit och att det blev svårt för läsaren att skilja mellan vad som verkligen är väsentligt eller bara marginella uppgifter. När vi sammanställer våra forskningsresultat är det alltså upp till oss att se till att den information vi tar med har någon funktion och värde.
I fallet med Johan Stockhaus tycker jag dopdatumet är ett ganska typiskt exempel på en överflödig uppgift, eftersom ett tydligt födelsedatum redan finns. Det kan vara värt att speciellt framhålla dopdatum om födelsedatumet är otydligt eller kan tolkas på flera sätt, men i andra fall kan jag inte se att det tillför framställningen något.
Beteckningar som C:3 har tillkommit för arkivbruk men är ju helt obegripliga för en utomstående. Sådana koder är liksom länsbokstäver ett oskick, eftersom det kräver att läsaren måste skaffa sig specialkunskaper för att överhuvudtaget kunna sätta sig in i vad det handlar om. (Jag har själv i vredesmod mången gång svurit ve och förbannelse över forskare som tror att bokstäver som D och W och Z som inte har varit officiellt i bruk i flera decennier är allmängods och lämpliga för att ange var orter ligger och källmaterial förvaras.) Ange i stället att uppgiften är hämtad från födelseboken, i klartext eller med någon lämplig och förståelig förkortning som förklaras i separat förteckning. (Man vinner oftast mycket lite i utrymme på att förkorta källangivelser men vinner betydligt i klarhet.) Och eftersom Stockhus redan anges vara född i Gunnilbo blir en källhänvisning som Gunnilbo C:3 dels lite tårta på tårta, dels kryptisk.
Att ange mikrokortsnummer är ambitiöst och gör det enklare för andra forskare - och en själv - att dubbelkontrollera, men det finns förstås en risk att det gör forskningen mer tungrodd för egen del. Om man därutöver ska referera till enskilda rutor på korten misstänker jag att man blir överambitiös, sig själv till skada. Det kan förstås ha ett syfte om källan inte är kronologiskt uppställd, men annars har jag svårt att se någon mening med det.
Kan passa på att påpeka att det strikt taget också någonstans, i den slutliga källförteckningen, bör anges var källan faktiskt förvaras. I det här fallet alltså i Gunnilbo kyrkoarkiv i vilket-landsarkiv-det-nu-rör-sig-om. Det är ju egentligen inte mikrokorten som är källan till uppgifterna.
Något jag saknar i Swen Stockhus exempel är ett angivande av landskap, däremot. För egen del skulle jag därför välja att redovisa uppgifterna om Johan Stockhaus på följande sätt, om jag också skulle inkludera mikrokortsnummer:
Alternativ 3:
Johan (Jean) Stockhus, född 1708-03-20² i Gunnilbo socken, Västmanland.
Källa:
2. Födelsebok (SVAR: 115224/1).
-
Tack Urban för ditt utförliga inlägg!
Jag tycker ditt alternativ 3 är ett steg framåt.
Detta alternativ är ju också gångbart, när man kör fast och vill göra en efterlysning, som i fallet Johan född 1708-03-20.
Eftersom vi är överens om behovet av källhänvisning, så kan mina eventuella inlägg framöver komma att röra sig om formatering av texten (se dokumentation). Jag föredrar att hålla mig till svart text. Det är en fördel om denna text kan skrivas ut med bibehållen god läsbarhet.
-
Det kan vara värt att framhålla att sammanställningens ämne, målgrupp och utseende naturligtvis också påverkar hur källhänvisningarna kan och bör anges. Det ligger ingen dygd i att vara 'ortodox' i sådana saker.
Fick jag exempelvis för mig att skriva en sockengenealogi över Gunnilbo eller enbart rörde mig i den trakten skulle det se fånigt ut om jag alltid lade till sockennamnet efter angivande av kyrkobok i varje not; det förutsätts väl vara rätt självklart. I mitt förslag till alternativ har jag därför inte angett vilken socken födelseboken behandlar, eftersom jag ansåg det vara överflödigt. I det här fallet, märk väl.
Lägger jag in en efterlysning på RÖTTER kan jag kosta på mig att vara mer fackteknisk, eftersom så gott som alla som läser är väl insatta i vad det handlar om. Publicerar jag en sammanställning på något sätt - i tryck eller på Internet - måste jag hela tiden utgå ifrån vad den oinsatte läsaren kan förstå när jag anger källor.
P.S. Jag ser att jag lyckades få till det angående förkortningar av källor: I de flesta fall är det helt obehövligt. Man vinner alltså mycket lite i utrymme på att förkorta källbeteckningar, men förlorar mycket i tydlighet.
-
För egen del anser jag att arkivsigna fyller sin funktion som god förkortning i mina forskningar. I det dataprogram jag använder finns det plats för källhänvisning i direkt anslutning till t.ex. födelseuppgiften, och lägger jag då in ett C, så vet jag att jag kollat uppgivet datum i födelseboken. Har födelsedatum i stället hämtats från någon hfl, skriver jag Dingtuna AI:2:39, som för mig visar just att datum kommer från hfl i Dingtuna, volym 2, s. 39. Dito anger jag i en speciell textnotis vilka hfl-sidor jag tittat på, vilket är bra som kontroll för mig själv, att jag tittat på allt jag borde, och underlättar för andra att se om jag läst rätt.
Detta är klart och bra för mig själv, men när jag delger andra mina forskningar genom utskrift från mitt program, skickar jag alltid med en sida förklaringar, där arkivsigna och länsbokstäver förklaras. Dito förklarar jag sådant i andra sammanhang när dessa praktiska bosktäver förekommer, bör ju inte vara svårt för någon ovan att förstå.
Och detta funkar ju både om man lägger ut texten på Nätet eller i vanlig skrift. Ledstjärnan ska förstås vara att en helt obekant person ska kunna härleda var originaluppgiften kommer ifrån.
Jag tycker nog inte att det är nödvändigt att ange arkivet, där originalet förvaras, för kyrkböcker och domböcker, men däremot för alla andra typer av källor. Vidare namn, datum och adress på förvararen, för uppgifter som hämtats från t.ex.brev hos privatpersoner. Att fotot fanns hos morbror Kalle säger ju inte senare generationer så mycket, men om det står t.ex. brev daterat 1902 2/7 från Alma Svensson till Albert Carlsson, förvarat 1998 hos Lina Pettersson, Agvägen 3, Ankeborg, blir det kanske litet lättare för kommande forskare.
-
Jag fick tips om att INDIKO (kyrkböcker på nätet) använder nedanstående förkortningar. (Avsnittet för Tuna församling är öppet för alla).
FL = flyttningslängd
HF = Husförhörslängd
FD = Födelse- och doplängd
LV = Lysnings- och vigsellängd
DB = Död- och begravningslängd
Är dessa förkortningar även lämpliga till våra släktutredningar?
-
När det gäller förkortningar är inte det viktigaste vilka man använder, utan att man förklarar dem när uppgifterna delges andra. Dock förefaller de förkortningar du nämner något ovanliga i släktforskarsammanhang. Mer vanliga är
hfl = husförhörslängd
fb = födelsebok
vb = vigselbok
db = dödbok
ifl = inflyttningslängd
ufl = utflyttningslängd
Andra som ofta används är:
mtl = mantalslängd
bou = bouppteckning
domb = dombok
mu = mantalsuppgift
-
Ibland när jag tar upp en diskussion om tolkning av datumuppgifter i en (ej sidnumrerad) förstahandskälla, kan det vara bra att kunna beskriva exakt var jag hittat uppgiften.
Om jag (som ett exempel) bl a skriver:
Födelsebok#10
betyder #10 = Post nummer 10 i aktuell del av volymen.
I RÖTTER:s vanliga avdelning för efterlysningar används tecknet # för samma betydelse.
Är detta användbart?
-
Jag vet inte hur Urban Sikeborg resonerar, men det är ju självklart att man skall anföra arkivhandlingar med de signa som de är åsatta. Att anföra SVAR-katalogens nummer i stället för arkivsignum är ingen källhänvisning alls, bara en markering av att någon har gjort en kopia av en handling och givit den ett godtyckligt nummer. Sikeborg menar att arkivbeteckningarna är helt obegripliga för en utomstående och att det kräver att läsaren måste skaffa sig specialkunskaper för att överhuvudtaget kunna sätta sig in i vad det handlar om. Till det första kan svara: är en släktforskare en utomstående? Och till det andra: javisst - självklart! Det är i varje fall inte min erfarenhet att släktforskare är okunniga, ovetenskapliga och saknar vilja eller förmåga att tränga in i alla problem som källsökning och -redovisning ställer. De flesta handböcker som vänder sig till släkt- och hembygdsforskare poängterar vikten av att hänvisa till arkivets namn, volymsignum o.s.v.
-
Nej, det är inte alls självklart att enbart använda arkivsigna i löpande källhänvisningar. Den målgrupp jag har i tankarna när jag forskar, sammanställer och skriver består av såväl erfarna och nya släktforskare som personer som aldrig sett ett mikrokort eller som riktigt vet vad en husförhörslängd är. Och jag anpassar min redovisning därefter.
I en lite längre sammanställning blir det snabbt otympligt eller rent av ogörligt att ge helt fullständiga hänvisningar i den löpande texten eller i fotnoter, och det är inte heller vidare överskådligt för läsaren. Därför är det praxis att återge källorna i förkortad form och avsluta med en separat källförteckning, där varenda källa anges med namn, arkividentitet, underarkiv etc och litteratur återges med fullständig titel, tryckår och så vidare. Att i en not som källa enbart ange arkivbeteckningar som C:2, L:2, M:133, Hb 8 eller vad det nu kan vara ger ingen antydan om vilken typ av källa det rör sig om för den oerfarne (jämför hur man valt att lösa problemet med källreferenser i Äldre svenska frälsesläkter). Därför tycker jag - andra får tycka vad de vill - att det är bättre att i sådana fall ange TYP av källa än arkivsignum. Sedan är det självklart att den avslutande källförteckningen noggrant redovisar alla signa.
Jag hänvisar alltså hellre till ”födelsebok för Tråkmåla 1692' än till 'Tråkmåla C:1', och anger i stället i källförteckningen:
HÄRNÖSANDS LANDSARKIV
Tråkmåla kyrkoarkiv:
Födelse- och dopbok 1674-1708 (C:1)
-
Jag har själv anammat en metod som är mycket enkel och som jag vet att bl a de erfarna forskarna Bo Lindwall och Håkan Skogsjö använder, åtminstone vad gäller de vanligaste kyrkboksuppgifterna. Den korta men kärnfulla angivelsen med endast 7 tecken (f,v,d) anger att såväl födelse-, vigsel- som dödboken för respektive församling är kontrollerade. På det här viset kan de allra flesta källhänvisningar med tillfredsställande noggrannhet reduceras till en kort parentes.
Om uppgiften är införd i en annan församlings bok är den uppgiften gäller måste man naturligvis vara mer detaljerad. Samma vad gäller andra typer av källor. Ministerialböckerna måste dock anses så välkända att de inte närmare behöver förklaras. Även moster Greta torde förstå vad en födelse- eller vigselbok för en församling är och arkivsigna är där helt bortkastade.
För övrigt finns ju alla församligars kyrkoarkiv med sina signa med på Svars hemsida för den som har tillgång till Internet.
-
Det är möjligt att reducera till fem tecken, eftersom det går utmärkt att slopa kommatecknen och skriva (fvd). Är endast dödboken kontrollerad skriver man (d) och är födelse- och vigselboken kollade skriver man (fv). Etcetera. Kommatecknen tror jag tillkom genom att Bosse inte riktigt förstod mina anvisningar en gång i tiden (jag vill inte skryta men systemet är mitt påfund; jag berättade om det för Bosse i telefon och eftersom han då inte sett det skrivet råkade kommatecknena tillkomma i hans version). Det är också möjligt att utöka systemet med ytterligare förkortningar, exempelvis bou för bouppteckning och hfl för husförhörslängd. Men så fort en uppgift inte finns på väntat ställe måste noggrannare hänvisning göras, som Calle påpekar. Men för en bonde som bott på samma gård hela livet och som är kollad i alla husförhörslängderna, räcker enligt min mening en notering hfl att han är kollad där. Att skriva upp volymsignum och sidhänvisningar till kanske 10-15 längder är inte motiverat. Men gäller det en speciell notering i en viss längd, bör en exaktare hänvisning göras.
-
Jag anser att hur vi skriver källhänvisningen kan variera från forskare till forskare. Det viktigaste är att när jag skriver ner min hänvisning måste jag fundera till och tänka mig in i att någon annan läser det. Då är det viktigt att hon/han lätt kan gå in i källan för kontroll eller komplettering. Förkortningar som är allmänt vedertagna är ju alltid bäst, men glöm inte att ange sidnummer om detta finns.
När det gäller uppgifter från andra forskare anger jag alltid namn och ev. adress på vederbörande som källa tills jag själv har kontrollerat fakta.
-
Jag tycker att Rune har rätt. Vi måste ju förmå alla att skriva in tydlig källhänvisning.
Vi har i diskussionen ovan fått olika förslag på utformningen - alltid finns det väl något för alla.
Särskilt viktigt med tydlig källhänvisning är det där forskaren kört fast och behöver hjälp för att komma vidare.
-
Elisabeth Thorsell ger i sitt inlägg (den 3 januari) exempel på källhänvisning till privata arkiv. Jag funderar över värdet av en sådan källhänvisning, när släktforskaren gått ur tiden. Arvtagaren kanske saknar tid eller intresse för släktforskning - hur utformar jag då källhänvisningen? Tacksam för tips!
-
Jag har nu inte sett Elisabeths inlägg, men enbart uttrycket privata arkiv (om det nu var det som användes) ser jag inte som en källhänvisning. Om det däremot står vems privata arkiv det handlar om, då tycker jag man får acceptera det, även om det inte finns några garantier för att just det arkivet kommer att vara tillgängligt för framtida forskare. Det är ungefär som en muntlig uppgift från en sedermera avliden person; den kan inte heller kontrolleras i efterhand. Likväl anger man personen i fråga som källa.
Hur den avlidnes efterlämnade forskningsmaterial tas om hand på bästa sätt är ett problem i sig, men det behöver inte styra källhänvisningens utformning. Det viktiga är att källan är entydigt identifierad, och även om man i de enskilda notiserna bara anger forskarens namn, så bör man någonstans i sitt material komplettera med dennes senast kända adress, medlemsnummer i DIS och vad man nu fått tag i, så att någon vid ett senare tillfälle kan undersöka huruvida materialet har bevarats och var det finns.
Det är samma sak med kyrkböckerna; jag behöver inte hålla reda på vilket landsarkiv som förvarar dem, utan i min databas anger jag bara församlingsnamn, volymsignum och sidnummer.
Ett annat syfte med källhänvisningen är att ge källan ett moraliskt erkännande av dennes insats, men för det ändamålet är det inte lika viktigt att man kan hitta själva materialet. Enköpings-Posten har under året haft en återkommande rubrik Den gamla bilden med lokalhistoriskt intressanta fotografier. Min far skickade in en bild på Erik Axel Karlfeldt med familj som vi hittat i våra gömmor, och tidningen tog in den. Normalt skall man då ange fotografens namn, men då denne inte var känd skrev E-P bara privata samlingar i kanten (min far omnämndes i stället i texten som innehavare av bilden).
-
Mitt förra inlägg finns i början av den här diskussionen, och mitt förslag var ungefär det som Anders Andersson anger, nämligen att man noterar vem som har brevet eller fotografiet, och när man har sett det, alltså foto av Nanna Svensson (1872-1963), fanns hos Kalle Anka, Äggvägen 3, Ankeborg 1999 6/6, och vill man vara ännu mer noggrann så noterar man ju fotografen också. Och hur kommande forskare ska få tag i ens efterlämnade material är ju en viktig fråga, som man borde fundera över. Antagligen är det lättare för tämligen ointresserade ättlingar att låta bli att kasta det om det är hyfsat uppordnat och sorterat.
-
Källkritik - hur är det ställt med den?
Jag har fått kritik för att inte ta tillräckligt hårt på källkritik, vilket jag naturligtvis inte alls höll med om, men det var ändå nyttigt. En spontan fråga för min del är: varför nämner handböcker i släktforskning i regel inte källkritik överhuvudtaget? Varför står det inte ange alltid varifrån du har hämtat en uppgift, vilket det däremot gör i den norska Våre rötter av Stoa m fl. Jag brukar göra så, att när jag skriver upp en uppgift först, (i block på kladd) så skriver jag, ex. hfl S Finnskoga 1891-1895 (AI:6), pagina 333: Djäkneliden (fingerat exempel), men när jag skriver ned det hela på data nöjer jag mig med att ange (hfl) som källa.
-
Hej.
Hur anger man på bästa sätt när t.ex. farmor har berättat något som inte kan refereras till någon annan specifik källa.
Mvh / Lass Eklöf
-
Du får ju då ange din farmor som källa för uppgifter. Skriv t.ex. detta berättade farmor, Anna Larsson, för mig, Emil Svensson, 2003 2/3.
Du bör ta med namnet både på farmor och dig själv, för om 50 år, när dina barnbarns barn börjar forska, så underlättar namnen för dem att veta vilka de inblandade personerna var.
-
Hur beskriver jag källan när det gäller nära släktingar som man vet ganska mycket om typ farfars far. På vissa har jag skrivit källa: barnbarnet Ove och liknande. Men vissa uppgifter är ju såna som man bara vet. Man kanske har hört det många gånger men vet inte exakt av vem. Jag tänker tex. på födelseort och yrke. Hur skriver jag egentligen? Muntlig tradition känns lite högtravande.
MVH Linn
-
Varför inte helt enkelt skriva 'Linn'? Det är ju du själv som är källan i dessa fallen!
-
Hej Linn
Om man brukar göra utdrag från sin släktforskning och skickar till andra så är det bra om man skriver hela ens eget namn som källa till nerärvd information! Samma sak när du skrivet källan: barnbarnet Ove, även här bör man komplettera med ett efternamn och ev bostadsort.
I början skrev jag bara egen men det har jag senare fått ändra.
MVH/ Magnus Påhlsson
-
Hej!
Vad glad jag blev för dessa åsikter, som Sikeborg och Szabad har! Själv har jag nyligen fört en diskussion om detta i Finland. Källhänvisningen skall hänvisa till KÄLLAN och den skall vara för den, som den är avsedd för - nämligen läsaren (som möjligen vill kontrollera uppgiften) - så enkel och konsekvent som möjlig!
Arkivkoder är ett oskick!!! Det må påpekas, att erfarna släktforskare har säkert märkt, hur vi får nya lager av arkivkoder då och då. Skall nu detta göras ännu till en vetenskap med uttydningar om kryptiska arkivkoder?
När man hänvisar till källan, identifierar man samtidigt PLATSEN för den (ursprungliga) uppgiften. Att börja ännu uppge materialets form tycker jag är tårta på tårta. Nej! Möjligast enkelt, men utan förkortningar, som inte är allmänt kända.
-
Det vore bra om man i alla diskussioner som förs på Anbytarforum kunde ange korrekta källhänvisningar och ej enbart GID-nr (Genline), bildidententitetsnr o.dyl. (SVAR AD-Online).
Mvh/Sten Magnusson
-
Sten, måske har problemet noget at gøre med, at man i Sverige i forvejen anvender sig af bogstavsbetegnelser på alt hvad angår kilder.
A henviser til husforhörslängder, B til flytninger, C til fødsel og dåb - resten kan jeg ikke umiddelbart lige huske.
I formiddag bad jeg om læsehjælp under Skåne, Husie, Ö.Skrävlinge, CI:1 - og så en billedbetegnelse fra AD.
Og kort efter fik jeg et venligt svar og en forklaring.
I Danmark ville jeg have henvist til: Kirkebog for Husie, 1688-1776, FDV, side 162.
Og hvis det havde drejet sig om en dansk kirkebog, kunne jeg desuden havde henvist til et nummer på et opslag i Arkivalieronline, i lighed med et AD- billede.
Disse bogstavsbetegnelser på kildemateriale, giver de aldrig problemer for personer, der ikke er vant til at arbejde med slægtsforskning?
Venlig hilsen
Gudrun
-
Gudrun, problemet är att det finns tre aktörer som tillhandahåller scannat material och att de har olika beteckningar för materialet. En person som använder Svar kan därför inte använda en bildbeteckning från AD Online (jag vet inte vad deras bildbeteckningar kallas, tyvärr) eller ett GID-nummer från Genline. Får man däremot veta att frågeställaren vill veta vad föräldrarna heter till Uno Hubertus född 1859 24/12 i Vreta kloster (och kanske också att födelsen finns i volym C:14) så kan vem som helst oavsett abonnemang hjälpa till. Mitt exempel är påhittat och stämmer säkert inte med aktuella arkivsigna.
-
Två av dessa aktörer, Svar och Arkiv Digital AB, använder aktuella arkivbeteckningar.
Genline AB använder de beteckningarna som gällde för ca 50 år sedan när de s.k. mormonfilmerna framställdes. Dessa beteckningar är dock inte alltid korrekta i dag. Genline har kompletterat sina beteckningar med ett s.k. GID-nummer, i en sifferserie som bolaget självt hittat på och som alltså inte har stöd i officiella arkiv.
-
Hej! Jag har just kommit på en sak angående förkortningar. Det är ju många som förespråkar förkortningen fb för födelsebok. Nu undrar jag vad för förkortning som i så fall ska anges för en församlingsbok? FB eller vad?
Personligen är jag emot förkortningar, men om man nu ska använda sådana vore det intressant att veta vad ni andra tycker angående ovanstående fråga?
Mvh/Sten Magnusson
(Meddelandet ändrat av viking 2010-03-06 12:59)
-
I projektet Namn åt de döda (och därmed åtminstone på Sveriges dödbok 1947-2006 och kommande version) har förkortningen FS använts för att beteckna att uppgifterna kommer från församlingsböckerna, enligt anvisningarna i projektet.
Hälsningar,
Eva
-
Sten:
Förkortningen fb följer initialförkortningsprincipen. Alltså; FödelseBok (fb), MotorCykel (mc), BarnaVårdsCentral (bvc), HusFörhörsLängd (hfl). Följdaktligen borde det bli FörSamlingsBok (fsb).
Ett hugskott: finns det behov av en svensk standardisering av släktforskningstermer, källnotation m.m. (eller finns det)? Vad gäller notering av källor tycker jag bör det följa de vanliga skrivreglerna kombinerat med ev. begränsningar av GEDCOM-formatet.
Hälsningar
Mikael
-
Det är väl knappast korrekt att dela upp ordet Församling i 'FörSamling'? Då skulle väl Förhör bli 'FörHör', och husförhörslängd följaktligen hfhl? Eller....?!
-
Så vad är Leif Tennares förslag?
-
Leif:
Initialförkortningsprincipen följer inte alltid exakt uppdelningen av hela ord pga. olika omständigheter som t.ex. att förkortningen redan är upptagen. Då kan man behöva frångå den logiska följden. Ett annat exempel är barnbördshus som ju förkortas BB men egentligen skulle förkortats BH enligt principen. I det här fallet är ju fb upptaget och då tycker jag det känns naturligt att ta första bokstaven i nästa delning.
Man skulle kanske även kunna tänka sig förs.bok men vinsten är ju då inte särskilt stor.
-
När jag använder olika kyrkböcker använder jag arkivbetecknigar som förkortningar för att det ska ta så lite plats som möjligt och därför blir det bokstäverna A, B, C, D, E, F, G, H, J, L, M, N, P, O eller P. De flesta använder väl bara A, C, E och F-böcker samt eventuellt B.
-
Jag tycker nog att om det överhuvudtaget ska användas förkortningar ska de vara utformade så att inga tolkningsproblem kan uppstå och att de ska följa en gemensam standard.
Mvh/Sten Magnusson
-
Jag har en fråga apropå svårbegripliga källhänvisningar, förhoppningsvis lättbesvarad men jag har inte lyckats klura ut det på egen hand eller hitta svaret i befintliga trådar.
När anarkiv.se anger exempelvis "Källa: >S734", vad menas egentligen? Det låter ganska godtyckligt och min första tanke är att sajten har något eget referenssystem där man kan slå upp vad förkortningarna hänvisar till i en lista eller så, men jag hittar inte denna lista någonstans?
-
När anarkiv.se anger exempelvis "Källa: >S734", vad menas egentligen?
Typ den här? http://anarkiv.se/anarkiv/forskn/sok/personakt.asp?pnr=17987&db=Gotland
Anarkivs Gotlands-databas härstammar från (någon version av) Olle Överbys databas, som de själva förklarar (http://anarkiv.se/anarkiv/forskn/intro_annat.asp). Den senaste version brukar finnas annonserad här på Anbytarforum, https://forum.rotter.se/index.php?board=392.0. Sista posten i boarden annonserar en version med 1/4 miljon personer, från i december förra året, men den verkar inte längre vara tillgänglig för nedladdning. Men läs allt (det är mycket ...), den innehåller nyttig information för användare av databasen.
Anarkivs data är alltså en källa i tredje (minst) hand, ofta både fjärde och femte hand ...
Jag har ingen erfarenhet av programmet Anarkiv (som väl använts för att producera det du ser på deras websajt), men av hjälpsidorna förefaller det som den inte har något särskilt stöd för källor -- varje personpost har en textsträng för källan: och möjligen är "S734" ett ID för en källpost i den GEDCOM-fil som Olle distribuerat. I den version jag laddat ner en gång är källan S734 = "Etelhem C:1", men det finns ingen garanti att det är samma i den version Anarkiv använt!