Anbytarforum
Metoder & hjälpmedel => Kyrkböcker => Källor => Allmänt => Ämnet startat av: Lars Kjellbom skrivet 1999-10-05, 19:27
-
Hej alla släktforskare,
Kan man vara helt säker på vem som skrev kyrkböckerna?
Jag har en präst Peter Landberg från Nordmark, Värmland län och undrar om
det kan vara Peters handstil eller fanns det medhjälpare?
finns det någon som har synpunkter eller kanske vet så hör av er.
Med vänlig hälsning
Lars Kjellbom
-
Hej Lars!
Det var ganska vanligt att församlingens komminister biträdde kyrkoherden med kyrkoboksskrivandet. Ofta fördes pastoratets (som inte sällan omfattade två församlingar, en moderförsamling och en annexförsamling) kyrkböcker parallellt, med samma stilar som växlade. Ofta var detta just kyrkoherden och komministern, men det kunde ibland också vara klockaren (klockarfar har mycket att bestyra, som är ett gammalt talesätt). I Odensvi socken, Småland har utan tvivel min anfader Sven Hornvall (1724-1794) hjälpt till med skrivandet. Hans barn har t.o.m. med barnslig stil (med eller utan faderns vetskap?) gjort anteckningar och namnteckningar på försättsblad och mariginaler.
-
En hjälp för att ta reda på vem som verkligen förde kyrkböckerna, finner man ofta i kyrkoarkivens H-serie. D.v.s. kyrkböckernas bilagor, som oftast består av attester undertecknade med prästernas namn. Med hjälp av dessa kan man identifiera deras handstilar.
-
Instämmer med Carl-Fredrik. I många fall har jag konstaterat att det är klockaren som förde boken. Vad styrde detta? Kunde kyrkoherden delegera som han ville eller fanns det regler?
-
Hej!
Det där med H-serien är rätt. Tyvärr är de alltför ovanliga vilket är synd. Men om man tittar på första sidan i husförhörslängden så står prästens namn antecknat. Ofta förde han kyrkoböckerna. Stilarna varierade verkligen från fula kråkfötter till vackra handstilar som håller än i dag. Själv försöker jag lära mig skriva 1700-tals stil.
Mvh
Pierre N
-
En god översikt över hur anteckningarna i kyrkoböckerna fördes får man i Arnold Sandbergs avhandling Linköpings stifts kyrkoarkivalier till och med år 1800 (1948), ssk. i kap. V.
-
Ett intressant exempel på hur man kan försöka analysera olika texters handstilar och på så sätt klargöra ämbetstid för kyrkoherdar i en församling kan man finna i en artikel av Per-Axel Wiktorsson Vad Bolstads kyrkas räkenskapsbok berättar om socknens medeltida präster, som var med i senaste utgåvan av Hembygden (dvs Hembygden 1999) utgiven av Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund.
-
Tack för upplysningarna kring denna fråga.
MVH
Lars
-
Men fick verkligen vem som helst i prästens närhet skriva eller ens titta i kyrkoböckerna? Var det inte sekretess som prästen ansvarade för?
-
Men fick verkligen vem som helst i prästens närhet skriva eller ens titta i kyrkoböckerna? Var det inte sekretess som prästen ansvarade för?
Det var mycket vanligt att klockaren, eller någon annan betrodd, förde anteckningarna. Födda/Döda/Vigda antecknades vanligtvis på lösa lappar som sedan fördes in i kyrkboken vid slutet av året.
-
sedan fördes in i kyrkboken vid slutet av året.
Min uppfattning av inskrivningar i kyrkböcker är att begravningar och dop skedde på söndagar. Följande vardagar satte sig prästen/klockaren och skrev in uppgifterna. Kyrkböckerna är ju skrivna som dagböcker i kronologisk ordning. För att spara papper indelades sidan i kyrkboken i 3 spalter, en för födda, en för döda och en för vigda, den senare blev tom en större del av året. Beroende på vilken kyrklig aktivitet Födda/Döda som blev störst blev det ju en viss obalans i kyrkboken.
Av ordningen att döma av inskrivningarna tror jag inte att man väntat med inskrivningarna tills året var slut.
Lars-Åke J
-
sedan fördes in i kyrkboken vid slutet av året.
Min uppfattning av inskrivningar i kyrkböcker är att begravningar och dop skedde på söndagar. Följande vardagar satte sig prästen/klockaren och skrev in uppgifterna. Kyrkböckerna är ju skrivna som dagböcker i kronologisk ordning. För att spara papper indelades sidan i kyrkboken i 3 spalter, en för födda, en för döda och en för vigda, den senare blev tom en större del av året. Beroende på vilken kyrklig aktivitet Födda/Döda som blev störst blev det ju en viss obalans i kyrkboken.
Av ordningen att döma av inskrivningarna tror jag inte att man väntat med inskrivningarna tills året var slut.
Lars-Åke J
Det varierade nog väldigt mycket. När händelse inte kommer i strikt tidsordning så beror det väl på att man har fört in dem så fort man har fått vetskap om dem, men det finns också ställen i böckerna där det ser ut som om många händelser har förts in i klump långt efteråt, kanske rentav ur minnet. Det förekommer att folk har fått fel namn och till och med att dödsfall som står i hfl inte finns i db.
Sekretess, som det frågades om var det nog inte så noga med. Den ganska strikta sekretess om personliga förhållanden som vi har nu är ett ganska sent påfund.
-
Tack för upplysning! Men inte fick väl vem som helst sitta och bläddra i kyrkböckerna? En viss uppsikt måste väl prästen haft även förr i tiden?
-
I Nordmark (S) C:3 finns på s. 113 (1746) följande notering: "Observ.: Ifrån 1737 alt hit tils är förtekningen på de som här i församlingen blifwit födde, bortkommen igenom den då warande klåckarens Gabriel Erichssons bortrymmande under des sinnes svaghet".¶
Detta visar att i just denna församling och då var det klockaren som förde födelseboken. Det finns enbart ett fåtal barn antecknade under denna period, vilket försvårar en del forskning, när man vill få en barnaskara komplett.
-
Men inte fick väl vem som helst sitta och bläddra i kyrkböckerna?
Vad gäller födelse-, vigsel- och dödböckerna så var det nog prästen som hela tiden hade dessa på sitt ämbetsrum. Dessa böcker lämnade aldrig prästen ifrån sig. De uppgifter, som prästen skrev in var det ingen i allmänheten som fick se. Det är därför som en del fel aldrig rättades till.
Vad gäller husförhörslängden så tog ju prästen denna med sig när han åkte ut på husförhören. Även denna fick ingen annan se heller fastän man tycker att det hade varit enkelt för prästen om han låtit kolla födelseuppgifterna och övriga uppgifter med personerna som deltog vid husförhöret. Husförhörslängden var ju i princip en betygsbok över folkets kunskaper i kristendom, läskunskaper, m.m.
Lars-Åke J
-
TILLÄGG TILL OVANSTÅENDE:
Allmänheten var nog inte alls intresserad av kyrkböckerna och vad prästen skrev i dessa.
Prästen var ju som en kung i socknen och som alla såg upp till så ingen vågade eller ville ifrågasätta prästens arbete.
Det var ju i lag påbjudet att prästen skulle föra kyrkböckerna, så allmänheten ansåg detta vara prästens skötebarn och brydde sig ej om detta.
Man var upptagen med vardagliga sysslor. Dessutom var läskunnigheten låg så många kunde bara med svårighet läsa vad prästen skrev.
Lars-Åke J
-
Fast frågan var väl inte om allmänheten kunde läsa i böckerna, utan om någon i prästens närhet kunde göra det, och det kunde de.
-
Mats Hägglund frågade ovan:
"Men inte fick väl vem som helst sitta och bläddra i kyrkböckerna?"
Hänvisar till mitt svar ovan.
Lars-Åke J
-
Tack för alla svar! Intressant med sekretessen som kom först senare? Självklart fanns det känsliga uppgifter i kyrkböckerna även förr i tiden.
-
Lars-Åkes påstående om läskunningheten stämmer inte. Husförhörslängderna visar ju just att läskunnigheten var utbredd. Det var skrivkunnigheten som var låg.
Dessutom kan man inte säga generellt att de lösa lapparna fördes in i slutet av året, som Sven-Ove skrev, uppgifterna fördes helt enkelt in vid ett senare tillfälle, men att det kunde dröja till slutet av året.
-
Sen är det väl också skillnad på att läsa tryckt text, "läser i bok", t ex Bibeln och katekesen, och handskriven text som i kyrkböckerna. Handskriven textläsning hängde väl ihop med skrivkunnigheten, så det var inte alla som kunde läsa kyrkböckerna, men de flesta kunde läsa Bibeln. Men visst var det väl oftast prästen själv som skrev kyrkböckerna?
-
Då och då ser man i exempelvis födelseböcker från senare delen av 1800-talet en prudentligt jämn, vacker och lättläst handstil som samtidigt är lite barnsligt rund och enligt mig omisskännligt kvinnlig. Har svårt att tro att skribenter med denna ytterligt prydliga skolflicksstil var män.
Finns belägg för att prästdöttrar – eller kanske prästfruar – hjälpte till med kyrkbokföringen?
-
Min uppfattning är att de flesta präster var ambitiösa och ville lämna en välskött kyrkbok efter sig och därför skrev prästen in i kyrkböckerna så snart tillfälle gavs, dvs veckan efter gudstjänst med begravning och/eller dop.
Det var ju många uppgifter, som skulle skrivas in, speciellt i dopnotisen.
(Det finns väl något bibelord om att man inte skall skjuta upp till morgondagen vad som kan göras idag.)
För mig låter det osannolikt att vänta med att skriva in uppgifterna till närmare årsskiftet.
Lars-Åke J
-
En ledtråd till hur det kunde gå till finns i dopboken från Kila socken i Värmland. Den har en lucka på nästan 2½ år från mars 1717 till augusti 1719 med kommentaren: "af den olyckel[iga] wådeld, som timade uti klåckaregård[en], blef ock kyrkokladden upbränd, då klåckaren hade tagit honom hem at upskrif[w]a hwad som deruti inskrifwas borde, och derföre har man ingen rättelse om de intil den[n]a tiden födde".
-- Peter
-
Vad gäller sättet för ministerialanteckningarnas införande i kyrkoböckerna, har regler och vanor skiftat mellan stiften och även inom desamma. De böcker som bevarats i arkiven har tillkommit efterhand genom renskrift och anteckningarna har inte förts in i dem successivt. Historisk forskning och framställning kan inte utgå från vår tids förhållanden och tänkesätt. Arnold Sandberg, som i sin avhandling Linköpings stifts kyrkoarkivalier till och med år 1800 (1948) berört frågan (ssk. s. 213-218), konstaterar, att böckerna mestadels utgörs av renskrifter av på lösa blad eller i häften förda kladdanteckningar, vilka i sin tur också kan bygga på tidigare gjorda kladdar. Klockaren var ofta behjälplig med anteckningarna. Anteckningarna byggde ofta på kvittenserna för dop, vigsel och begravning. Brister i kyrkobokföringen noterades vid biskopsvisitationer, varvid prästerna ålagts att renskriva anteckningarna. Kladdarna har därefter kastats (tyvärr ibland utan att den begärda renskriften gjorts). Sandberg konstaterar sammanfattningsvis: ”De ministerialanteckningar, som finnas i våra kyrkoböcker, kunna sålunda vara resultatet av mera än en omskrivning”.
De som närmast hade åtkomst till kyrkoarkiven var de som svarade för vården av dem. För de handlingar som, för att undvika att de förstördes av fukt, vanligen förvarades i prästgårdarna – trots den större brandrisk som de därmed utsattes för – svarade pastor, medan klockaren svarade för de handlingar som förvarades i kyrkorna. I prästgården förvarades katekisationslängder och ministerialböcker och i kyrkorna sockenstämmoprotokoll, räkenskaper och övriga handlingar. Handlingarna i kyrkorna riskerade i första hand att förstöras och förmultna av den fukt som rådde där. Att folkbokföringen förvarades hos pastor betydde ju att tillgången till dem var starkt begränsad, men det var räkenskaper och protokoll som behövde vara tillgängliga. I ett samhälle med stor läskunnighet – inte blott till följd av nödvändigheten att läsa Bibeln och andra kyrkliga böcker, utan också till följd av nödvändigheten att kunna läsa stämningar till ting och andra handskrifter – kunde dock sannolikt de flesta läskunniga uttyda även i våra ögon svårartade handstilar. Man noterar också att prästerna gärna noterat de saftigare kommentarerna om leverne och vandel på latin.