Anbytarforum
Förbundsforum => Anbytarforum => Förbundsforum => Anbytarforums administration => Ämnet startat av: Jörgen Tollesson skrivet 2009-03-05, 19:38
-
Pust... När Anders och jag är eniga om att diskutera vidare privat, så upp dyker i stället medarbetaren på Anders forum - och tydligen också ombud för alla släktforskare - för att försöka att hålla liv i det här spektaklet.
Varför det är så viktigt förstår jag inte. Kanske har jag trampat på en öm tå... Jag tänker hur som helst inte delta i leken. Punkt.
-
Ang inlägg av moderatorer:
När ni moderatorer pratar er samman om metodik, vore jag tacksam om ni behandlade gränsen mellan att göra inlägg som moderator och som enskild person/medelm. Inlägg som tillför själva diskussionen sakkunskap bör ni enligt min mening göra i egenskap av vanliga medlemmar.
Jag vet att detta diskuterats här ovan, men vill ändå uppmärksamma frågan, då det än så länge svajar något, vilket är naturligt under en inkörningsperiod.
Vänligen,
Olle Elm
-
Det är inte många moderatorer som har gjort inlägg, i den egenskapen, i Anbytarforum ännu. De tre som gett sig tillkänna med namn verkar i alla fall helt klart kunna hålla isär rollerna.
Jörgen, moderatorn för Östergötland kan du också räkna in bland dem som har erfarenhet både som användare och forskare. Hans presentation i Forskarkatalogen ger ett bra intryck.
Mvh
Ingegerd
-
Hej!
Skulle man inte kunna tänka sig att det stod namnet först och sedan Moderator Släkter eller Moderator Dalarna, för att inte missa den personliga delen?
Åtminstone för de som ändå skriver ut sina namn i inläggen, vilket jag tycker att alla ska göra som är moderatorer, trots de uppenbara nackdelar det också kan innebära! Man kan ju diskutera och rådgöra i moderatorgänget fast alla är kända och hämta stöd för agerande vid tveksamheter.
Förhoppningsvis blir det de uppenbara fördelarna med många moderatorer som helt klart överväger. Tack alla som ställer upp!
-
Tyvärr, så tror jag inte att man kan bestämma att alla ska avslöja vem som döljer sig bakom moderatornamnet, eftersom det uppenbarligen varit svårt att rekrytera folk till det. Därför har man gått med på kravet att få vara anonym.
I vissa avdelningar har det varit mer stökigt än andra och då kanske det känns skönt att vara anonym, men Bildgåtan!?
-
Den 2 mars skrev jag i detta ämne:
Man får passa sig så att man inte börjar ägna 95 % av sin tid åt 5 % av medlemmarna...
I dagens Helsingborgs Dagblad finns en intervju med Barbro Stålheim där hon bl.a. säger:
- Jag kan inte lyssna på några få som är högljudda. Vi fokuserar istället på alla de andra drygt 50 000 medlemmarna i våra medlemsföreningar. Ibland får man helt enkelt låta bli att lyssna och inte ta åt sig, säger Barbro Stålheim.
Hon verkar klok! ;-)
http://hd.se/familj/slaktforskning/2009/03/09/medvind-infor-stora-lyftet/
-
Wow
En riktig heltidsresurs ska tillsättas för Rötter och därmed sammanhängande databaser står det också att läsa i HD. Superbra
-
Ja Mats, det var mycket som lät lovande i artikeln. Kul!
-
Det är ett gammalt knep, välkänt från politiken. I stället för att bemöta kritik med sakargument, så angrip dina kritiker. Säg att de är få och högjudda; sedan kan du göra som du själv vill, och gömma dig bakom den tysta majoriteten (eller alla de andra, för att använda Barbro Stålheims ord i HD).
Och det är ju föga förvånande att den som själv använder den metoden tycker att det är klokt...
Att sedan högljuddheten orsakas av just detta förbundsledningens bemötande av synpunkter från medlemmar (tystnad eller förtal i stället för sakargument), det är naturligtvis en petitess som man helt kan bortse ifrån. Kritikerna är högljudda - och hör sedan!
För övrigt noterar jag att det som vanligt är i Helsingborgs Dagblad vi kan förvänta oss att Släktforskarförbundets ordförande uttalar sig. Så var det på Ted Rosvalls tid, och Barbro Stålheim för traditionen vidare.
-
VArför ställde du inte upp som kandidat till ordförande, Jörgen?
-
Min blygsamhet förbjöd mig!
-
Då kanske du inte ska kritisera andra - om du inte vill ta ansvaret
-
Och vad är det du ägnar dig åt nu? Självkritik?
Är det mitt namn du har problem med att tåla? Varför annars detta hackande för att jag skriver något, i stället för att framföra dina egna synpunkter? Och inte är det första gången heller; man behöver bara gå lite högre upp i den här diskussionen för att hitta det senaste exemplet innan det här. Det är ett märkligt beteende från någon som till och med har suttit i Forumgruppen...
Sedan visste jag inte att den som inte var kandidat till en styrelsepost på den senaste förbundsstämman (nominerad av valberedning, en förening eller sig själv) var tvungen att sitta tyst fram till nästa stämma, utan att få lov att framföra några synpunkter på Förbundets verksamhet och hur det hela sköts. Men man lär sig något nytt varje dag. Tack för upplysningen!
För övrigt gör jag i allra högsta grad något själv. Efter att (precis som många andra) i flera år ha framfört synpunkter på hur Anbytarforum sköts och kommit med förslag på förbättringar - men bara bemötts med utskällningar och förtal från officiellt förbundshåll - så fick jag nog och startade ett nytt forum.
Så nu finns det ett alternativ till Anbytarforum - där användarna varken behandlas som presumtiva terrorister eller behöver betala ett frivilligt bidrag för att släppas in.
Det kallar i varje fall jag att ta ansvar - det forumet har inte heller någon autopilot...
(Meddelandet ändrat av jts den 10 mars, 2009)
-
Man undrar vilka de där högljudda är ... några som mejl-bombar styrelsen eller, hemska tanke, alla som yttrat en åsikt här på AF!?
-
Claes-Göran, det framgår ju inte av artikeln så du får väl fråga Barbro Stålheim. För mig är skillnaden i alla fall positiv. När Ted Rosvall uttalade sig fick man intryck av att hela släktforskarkåren var terrorister...
Hur Barbro Stålheims erfarenheter ser ut kan jag inte veta, men min egen erfarenhet är just något som liknar mejl-bombning där några - mycket få - medlemmar spyr sin galla och kräver full uppmärksamhet. Den uppmärksamheten är det mycket bättre att lägga på medlemmar med en mer positiv och konstruktiv attityd.
Mitt eget forum ingår ju i ett större nätverk och det förs ständigt diskussioner mellan de olika värdarna för att delge tips och erfarenheter. Just detta med att enskilda medlemmar med uppmärksamhetsbehov riskerar att ta tid och energi från det viktiga positiva arbetet är ett återkommande tema.
-
Apropos Stålheim var min fromma förhoppning att hon läste här på Förbundsforum ... Jag tycker det är olyckligt att en ordförande i en artikel anklagar medlemmar för att vara störande då de har åsikter om förbundet. Det ser illa ut.
-
Jag läste inte att de var störande, bara högljudda. Det är väl klart att då man ska lyssna på 50 000 medlemmar så kan man ju inte lägga all tid och energi på ett fåtal som är högljudda. Allas åsikter är ju rimligtvis av intresse.
Vad som står i HD är ju Och Barbro Stålheim har lärt sig att hantera de som kritiserar förbundets arbete:
Och om det nu är så att det kommer högljudd kritik från några få av 50 000 medlemmar så får ju helhetsbilden skapas på annat sätt än enbart efter de fåtaligas högljudda kritik.
Det ser ju likadant ut på mitt lilla forum. Jag får väga den positiva kritiken mot den negativa, se på antal osv och sedan fatta beslut som tillgodoser helhetsbilden, inte enbart den bild som ges av mejlbombarna.
-
Hantera kritik genom att blunda för den ... Man kan tydligen läsa in olika meningar i det som skrivs där. Du tolkar det som positivt, jag som negativt.
-
Du ser många ord som inte finns. Först var det störande och nu blunda. Inget av detta finns med i HD-artikeln.
Jag ser inget annat än att ingen person skall kunna få orimligt mycket uppmärksamhet enbart genom att vara högljudd.
-
störande = Jag kan inte lyssna på några få som är högljudda. Vi fokuserar istället på alla de andra ...
blunda = Ibland får man helt enkelt låta bli att lyssna och inte ta åt sig.
Det är lätt att avfärda kritiker som få och högljudda ...
-
För att anses som ”kritiker”, ”högljudd”, ”terrorist” eller ”mail-bombare” krävs inte mycket.
Det räcker t. ex. med ett enda ebrev med upplysningar om några saker som är direkt felaktiga på Rötters förstasida, och att detta sänts till redaktören som uttryckligen bett om att få sådana upplysningar via epost. Felaktigheterna är fortfarande inte rättade trots att det gått snart 4 veckor (utan påminnelser via ”mail-bombning”).
I beteckningen ”högljudda” - som givetvis innebär att det anses vara störande - ingår tydligen även styrelseledamöter i förbundets medlemsföreningar. Även dom blir nämligen utan svar eller får ett ovänligt svar från förbundsledningen när frågor ställs här i Förbundsforum.
Säger man ”Jag kan inte lyssna på några få som är högljudda. Vi fokuserar istället på alla de andra...” och ”ibland får man helt enkelt låta bli att lyssna...” så är det naturligtvis samma sak som att blunda för vad dessa ”några få” säger.
Om man skriver ett ebrev med en enkel fråga till någon förbundsfunktionär eller moderator och svaret uteblir eller blir ”Go'dag yxskaft”, så ställer man givetvis frågan en gång till. Då kallas det ”mail-bombning” eller att ”spy galla”.
Jag undrar vad alla dom där ”andra 50 000 medlemmarna” anser och hur förbundsledningen ska få reda på deras åsikter?
-
Fast min erfarenhet är som sagt att det är ännu mycket lättare att ägna otroligt mycket tid och energi åt ett fåtal och ofta utan att det kommer något som helst ut av det. Den erfarenheten har jag för övrigt även från föreningsliv och arbetsliv.
Jag tror också många kan vittna om att det inte är så lätt att avfärda dessa få. De kräver högljutt sin plats i solen...
-
Man kan hantera synpunkter (förslag och kritik) på olika sätt; det gäller oavsett om vi talar om föreningsmedlemmar eller forumanvändare:
1. Man kan tillåta att synpunkterna framförs öppet. Och när man får synpunkter, så läser och lyssnar man, tänker igenom dem och svarar sedan. Om det är något man instämmer i, så genomför man förslaget alternativt rättar till felet. Om man inte instämmer alternativt tycker att det är en bra idé som dock inte är praktiskt möjlig att genomföra, så motiverar man detta med sakargument.
2. Man kan på olika sätt försvåra möjligheten att framföra synpunkter; hänvisa till formella omvägar, eller endast tillåta att synpunkterna framförs på en plats där så få som möjligt ser dem, eller helt enkelt förbjuda synpunkter på vissa saker. Och när man trots allt får synpunkter, så låtsas man som om det regnar; om det då är någon som inte ger upp, utan upprepar synpunkterna, så fortsätter man att ignorera dem. När då medlemmarna/forumanvändarna blir upprörda, höjer rösten och förutom de tidigare synpunkterna också kritiserar bemötandet, så angriper man de få och högljudda; man kan bespotta dem offentligt i media (egna publikationer eller andras) alternativt stänga av dem från forumet, och finns det inte grund för avstängning enligt reglerna, så struntar man i reglerna alternativt fabricerar regelbrott.
Själv föredrar jag det första alternativet, och tillämpar det också i Arkivguidens Forum. Andra forumvärdar sympatiserar uppenbarligen med - och praktiserar - 'förbundsmodellen'.
Personligen hoppas jag verkligen att jag aldrig kommer att få ett så stort uppmärksamhetsbehov att jag går ut i ett annat forum och spyr galla över användarna av mitt eget forum...
-
Nog vore det väl konstigt, om det inte finns delade meningar om hur en verksamhet styrs. Man måste väl även kunna få lov att framföra den kritiken och får man då ett svar, så bör man kanske nöja sig med det, även om meningarna är delade. Att kanske hela tiden vilja ha sista ordet och aldrig nöja sig med det svar man fått, måste kännas jobbigt för vem som helst.
Att det är trevligare att bemöta de positiva, det är självklart, men man man måste även kunna ta emot kritik.
Att ställa en vänlig fråga men aldrig, få svar, visst är det så som Lotta säger, att man försöker kanske igen. Man vet ju aldrig om frågan gått fram, är bortglömd eller vad som helst. Jag har själv bemöts så av förre redaktören. Så även jag räknas väl till dessa gnällspikar.
-
Jag tror att mycket av problemet här beror på att vi inte har riktigt klart för oss hur vi ska hantera den digitala kommunikationen mellan ledningen och medlemmarna. Det går lätt och snabbt för vem som helst att skicka in synpunkter, men endast några få kan svara och ta beslut. Den traditionella arbetsordningen med styrelsemöten och stämmor etc har man antagligen erfarenhet av, tempot var lugnare och det känns förmodligen tryggare att koncentrera sig på den biten och ignorera nymodigheterna. Förbundsforum fungerar uppenbarligen inte på ett bra sätt för denna kommunikation. Hur kan vi förbättra detta? Behövs någon typ av representant för online-medlemmarna, någon som kan kommunicera direkt med ledningen istället för att alla själva försöker nå de få där uppe.
-
Jag tror Claes-Göran har en poäng i att mycket av problemen ligger i användandet av detta medium i sig själv. Jag har en livslång erfarenhet av föreningsarbete och har även varit tjänsteansvarig för elektronisk meddelandehantering.
Detta forum medger ett arbetsätt där man snabbt kan lägga in frågor och snabbt erhålla svar. Denna dialog när det gäller att hjälpa varandra med släktforskning är dialog mellan enskilda individer som delger varandra kunskap.
När det gäller frågor av organisatorisk art eller utformning och finesser på själva forumet så har mottagande aktören en annan roll. Denne företräder inte längre sig själv som i den vanliga dialogen. Mottagaren företräder då hela organisationen och kan bara agera och svara utifrån den delegation som ligger dennes roll. Om det är oklart vad denna roll får göra så kommer säkert personen att känna sig trängd och agera på ett kantigt sätt. Det är detta som uppfattas som arrogant och störande av den som skriver inläggen.
För att förebygga detta så bör de som svarar på detta forum ha en klar bild över hur de ska agera på olika typer av frågor. Om de agerar på egen hand ovanför sin delegationsnivå kan den demokratiska process som gäller i organisationen äventyras. Om de svara avvikande eller inte alls så äventyras medlemmarnas förtroende för styrelsen och dess representanter. Man kan inte som frågeställare kräva ett direkt svar eftersom en demokratisk organisation kräver att flera måste kunna delta i besluten för ett det ska bli ett bra och ett på rätt sätt förankrat beslut
Tydligheten kan bestå ett av alla känt regelverk för hur inläggen ska besvaras. Till att börja med bör det delas upp i minst två grupper
1. Hantering av detta forum. Bör kunna hanteras av en av styrelsen utsedd kommitté som skapar och kommunicerar ett tydligt regelverk. Synpunkter på forumet hanteras i denna kommitté och ändringar i regelverket kommuniceras. Vissa frågor som ligger utanför denna grupps mandat måste förankras uppåt vilket leder till längre ledtider.
2. Övriga frågor som ligger på förbundsstyrelsen. Det är samma här, stadgar och regelverk ska vara tydliga och väl kommunicerade. Synpunkter på dessa frågor eller nya frågor måste med nödvändighet hanteras på styrelsemöten. Det kan göras en del delegation till andra grupper men sker det i för stor utsträckning så uppstår en otydlig organisation. Här bör den som har synpunkt få reda på när frågan kommer att behandlas och även få ett svar när frågan är utredd. Man behöver inte älska det svar man får men man måste respektera det. Det är det som grunden med ett demokratiskt tänkande.
Jag tror att om vi fick en sådan tydlighet i hur frågor hanteras så försvinner nog merparten av irritationen är idag.
Vänliga hälsningar
Lars Ohlsson
-
Förbundsforum tillkom som en möjlighet att diskutera frågor som rörde organisationen Sveriges Släktforskarförbund (vilket reglerna på AF egentligen inte medgav) för de som är intresserade att göra det. Poängen var att man som medlem i någon av förbundets medlemsföringar skall kunna komma med synpunkter och förslag. Lika lite som på AF innebär dock FF en skyldighet för någon att svara på frågor. Sveriges Släktforskarförbund skall inte förväxlas med en myndighet. När medlemmar i förbundet (alltså föreningar) ställer frågor till förbundet ska man självklart få svar och då kan nog de resonemang som Lars för fram vara tillämpliga; men då ställs de nog direkt till förbundsstyrelsen och inte på detta forum.
-
Jag kan hålla med om Michaels observation att man ibland verkar förväxla Släktforskarförbundet med en myndighet som är skyldig att svara på allt inom en viss tid. Jag instämmer också i att det finns några få som tar mycket tid i anspråk utan att det leder någonvart i utvecklingen av en givande verksamhet.
Men vad jag inte håller med om är den ensidiga fokuseringen på att de enda medlemmarna är föreningarna och därför ska man bara lyssna på föreningarna, inte på det som utgör föreningarna nämligen deras enskilda medlemmar. Det är en föråldrad syn på föreningsverksamhet och federationsverksamhet som hindrar utveckling. Jag har sagt det förut: Många av oss, som är medlemmar i en eller ofta flera föreningar, upplever detta synsätt som trögt och otidsenligt. De föreningar vi är medlemmar i ligger ofta långt från bostadsorten. Själv är jag med i 10 föreningar och bidrar alltså även till förbundets verksamhet med ett relativt stort antal kronor. Dock är det mig främmande att sätta mig i bilen och köra kanske 40 mil för att föra fram en synpunkt eller ett förslag på ett möte, för att det sedan ska stötas och blötas ett antal år och kanske bara rinna ut i sanden utan goda skäl, annat är så har vi aldrig gjort förut.
Förbundet borde vara pådrivande i att modernisera släktforskarrörelsen så att man anammar de nya sätten att släktforska, nya intresseområden som inte primärt handlar om förfäder samt nya gruppers sätt att närma sig släktforskningen. Aldrig har släktforskning varit så populärt som nu, nationellt och internationellt, och aldrig har traditionell föreningsverksamhet varit så svag som nu ( i alla typer av föreningar). Förbundet missar sin huvudsakliga uppgift, att se till att släktforskarrörelsen och släktforskningen syns och hörs och att fler kan utveckla sin kunskap och sin släktforskning. Då krävs ett annat synsätt än det gamla, traditionella som av dagens unga (och många av oss äldre) upplevs som stelbent. Vi som forskar via dator ute i stugorna - var finns vi i förbundet? Vart ska mina unga studenter ta vägen med det intresse jag faktiskt lyckas väcka för släktforskningen? Vart ska alla de som kan förväntas bli intresserade när alltfler TV-program sänds om släktforskning ta vägen? Att föreslå en förening är ganska så dödfött, tyvärr.
Jo, jag vet att det finns föreningar som är livaktiga och utvecklande men jag undrar ändå: Håller vi på att missa tåget?
-
Väl formulerat Chris. Jag håller helt med!
-
Chris,
Jag håller inte med.
Alldeles bortsett den beskrivning av föreningsSverige i allmänhet och släktforskningen idag (som jag också inte håller med om) gör jag följande observationer:
1. Du vill uppenbarligen vara med i föreningar av något skäl.
2. Du har synpunkter på verksamheten i föreningarna och i den nationella samarbetsorganisationen.
3. Du är främmande för att för att föra fram synpunkter på föreningsmöten; dvs du vill inte vara aktiv i föreningar för att tillsammans med andra medlemmar bestämma om föreningens verksamhet.
Jag köper inte det: Har man starka uppfattningar om hur verksamheten skall bedrivas och vill åstadkomma en förändring så får man nog vara beredd på att precis som många andra släktforskare lägga ned tid på att åstadkomma förändringen. Passar inte befintliga föreningar får man göra något annat. Starta ny förening som passar de egna önskemålen, starta ny tidskrift som publicerar enligt principer som anser är bra, starta nytt diskussionsforum enligt principer som man själv gillar etc. Eller vara innovativ och hitta på något annat som löser de problem man ser framför sig.
Det finns massor med släktforskare runt om i landet som lägger ner otroligt mycket tid på föreningsaktiviteter vars syfte det är att hjälpa nya släktforskare att komma igång och lära sig mer, som spenderar tid på tidskrifter, studiecirklar, registreringsarbete mm som underlättar för andra.
Man kan inte BARA sitta vid datorn och ha en massa synpunkter. Man måste vara beredd att dra sitt strå till stacken!