Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Övriga ämnen => 10 Folkliv => Ämnet startat av: Patrick von Brömsen skrivet 2011-01-27, 21:00
-
Godkväll!
Jag har funderat på hur man (jag) anser att befolkningen västeröver (Norge) är ett broderfolk?
Ett skäl skulle ju kunna vara att ett tag var vi ju ett fram till 1905, innan det blev lite grus i maskineriet. Ett annat är ju då språket och kulturen som binder oss väl tillsammans, även om det finns vissa områden i Norge som jag har lite svårt med, men det gäller ju då även Sverige där det finns ”svåra” områden angående dialekter. Annat kan ju bero på nära avstånd. Jag har ju närmare till Norge än vår huvudstad.
Ju mer jag tänkte på förbrödring så insåg jag att jag vill nog även lägga till Finland dit. Fast där har jag svårare att begripa det. Jag förstår inget av språket, jag bor inte nära, jag upplevde inte ”Finlands sak är vår”. Att vi en gång också hörde ihop med varann eller att då många finländare kan svenska och på vissa ställen fortfarande läser svenska i skolan, det berör ju liksom ändå inte mig. Ändå så ser jag dem som ett broderfolk, kanske som ett resultat utav påtvingad historia? Vad vet jag!
Vad gäller Danmark så har jag personligen färjan nära, tre timmar senare är jag där, betydligt närmare än till Finland. Jag förstår danska bättre än finska (vilket inte säger mycket). Visst har våra nationer haft duster genom hela historien men annars är vi ju rätt lika ändå. Men jag känner ändå inte riktigt ett broderskap som jag ex. känner för Norge i synnerhet, och Finland generellt.
Hur känner/upplever ni nere i Sydsverige ert förhållande till grannen Danmark? Broderland? Ni är ju ändå väldigt nära. Och bron har ju kapat tiden ytterligare. Ni boende i Öst upplever ni att Finland är ett broderland?
Eller är broderfolk ett förlegat sätt/uttryck i dagens rörliga värld?
Vänligen Patrick
-
Hej Patrick
Personligen har jag lätt att se danskarna som ett broderfolk. Är född i Malmö och bor några minuter med bil från brofästet. Vi är uppvuxna med Danmark och danskarna. När TV´n kom så tillverkade man egen antenn för att se på dansk TV, framför allt på julafton då Kalle Anka och hans gäng sändes efter den svenska versionen. dessutom bättre, man behöll julklappskriget som togs bort i svensk TV då man tyckte att det var för våldsamt. Man fick tidigt lära sig danska då deras TV-program ofta var bättre än de svenska och vi hade ju 2 kanaler långt tidigare än resten av Sverige. När man blev äldre så åkte man till Dragör och handlade på gratisbiljetter som handlarna i Dragör delade ut i Malmö. Var man tillräckligt gammal så kunde man handla billig sprit, öl och vin i Danmark. Efter brons tillkomst så strömmade danskarna in och köpte hus och lägenheter med sin starka krona då det var fruktansvärt dyrt med bostäder i danmark och Köpenhamn i synnerhet. tusentals danskar bosatte sig i och kring Malmö och svenskar strömmande in till Danmark och de välbetalda jobben. Eftersom vår svenska krona blir allt mer värd mot den den danska så är det inte riktigt lika attraktivt nu som då men utbytet sker hela tiden. Det rör sig om totalt ca 35-40 milj resenärer per år. Vi har ju också vår storflygplats i Köpenhamn. tar nu inte längre tid att åka till Kastrup där tåget stannar inne på flyplatsen, än vad det tar att åka med buss in till Malmö centrum. Om allt detta gör att vi ser oss som broderfolk är säkert väldigt olika men utbyte av alla de slag mellan danskar och svenskar ökar hela tiden.
Lasse
-
En gång i tiden lierade sig svenska stormän med norrmän. Jämf Arn-böckerna! Stormännen gifte sig gärna med danska stormansdöttrar för att bevara freden, men statsallianser gjorde de med norrmännen. Ibland var kungarna gemensamma. Helt frivilligt och uppenbarligen för ömsesidigt nytta.
Ändringen skedde först iom Kalmarunionen. Unionen fortlevde i axeln Danmark-Norge, medan Sverige bröt sig loss allt eftersom...
Och danskhatet och dansken som arvfienden? Som vi har sett var det inte så från början. Wilhelm Moberg analyserar det fint i sin Min svenska historia berättat för folket. Danskhatet skapades på beställning, av de svenska stormännen som ville frigöra sig från Danmark. Beställda krönikor och folk-visor = ren propaganda.
Och när hatvågor började slå mot danskarna, det är klart att då började de med egen motpropaganda.
Och jag tror på denna Mobergs analys. Det jag vet om historia i allmänhet motstrider inte hans påståenden.
Vad Finland anbelangar. Vi var ju samma rike i närmare 600 år... Och när de väl hamnade under annan regim, DÅ blev svensk lag och svenskhet något av deras bas. Tänk på dikten om den där lokale ämbetsmannen som trotsar den ryske officeren med hänvisning till den svensk-finska lagen...
Så lustigt nog, frigörelsen från Sverige, nationaliseringen, innebar OCKSÅ i viss mån ett närmande till svensk kultur. Om inte annat så för att slippa rusifieras.
-
Vårt broderfolk helt klart - Finland - där en ganska stor del av befolkningen ff talar svenska. Det förekommer nog inte vare sig i Norge eller Danmark. eller ????
Doris