Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Övriga ämnen => 06 Barn => Ämnet startat av: Ann Little skrivet 2003-08-24, 12:43
-
Hej!
Jag undrar om någon vet varför barn ofta fick 'ärva' ett dött sykons namn förr i tiden? Skedde det till minne av det döda barnet eller tyckte föräldrarna att det avlidna barnet därigenom 'återuppstod till livet'? Eller gällde det att föra familjenamn vidare?
Mvh/Ann
-
Hej Ann!
Jag tror att det var tämligen vanligt, varför vet jag inte riktigt, skulle tro att en av anledningen var att föra vidare ett släktnamn. Tror nog att dom flesta som släktforskar har stött på detta någon gång i sin släkt. Jag har det i allafall. Har även sett att det förkommer ganska ofta i hfl.
Mvh Sari
-
Hejsan Sari!
Ja, jag tror nog att alla forskare träffar på detta 'fenomen' förr eller senare. Det skulle vara väldigt intressant att få veta vad som låg till grund för denna 'tradition'. Själv har jag ju gjort en del gissningar, men det skulle vara intressant att få riktiga fakta.
Ha det så bra Sari!
Vänliga hälsningar
Ann
-
Förr i tiden, kanske fram till första hälften av 1800-talet, var det vanligt att man uppkallade nyfödda barn efter avlidna medlemmar av släkten. Det kallas den bundna namngivningen, och kunde tex. fungera så att son #1 uppkallades efter farfar, #2 efter morfar (om båda var avlidna) och sedan efter avlidna syskon till föräldrarna etc, och samma för flickorna. Och det var inte så väldigt många namn som användes, så det kan bli litet enahanda.
Om ett barn dog, så kunde nästa av samma kön få samma namn, men kanske inte då direkt efter det avlidna syskonet, utan efter samma farbror som det första barnet.
I min familj finns en Sven (namn efter farfar), Jan (troligen morfar), Maria (farmor) och så en Maria till, bägge dog små. Sen finns också 3 st Nils, som alla dog små, och där jag inte vet vem ur-Nils var, då deras mors härkomst är okänd. Tid: omkring 1800. Plats: Värmland
-
Hej Elisabeth!
Tack för ditt informativa svar, som jag tycker låter som den 'riktiga' förklaringen jag var ute efter.
Engentligen kan man väl säga då att bruket till en viss del lever kvar, då många säkert även idag får namn efter far-och morföräldrar eller andra släktingar. Själv har jag namnet Elisabeth efter min farmor, en av mina söner heter Carl efter min pappa. Min dotter har namnet Marie efter min mamma. Utan att veta det gav mina föräldrar mig ett namn som ju är en form av namnet Anna, vilket nu visats sig vara min mammas födelsemors namn!
Mvh/ Ann
-
Ann, visst lever bruket kvar att ge barnen namn som finns i släkten, men inte på samma nästan tvångsmässiga sätt som förr.
I början av 1800-talet och framåt kommer det in många nya namn, som blir väldigt populära, och även folk i lägre samhällsklasser börjar ge sina barn nya och ibland poetiska namn, som var helt okända tidigare. Jag minns en torpare som kallade en son Hjalmar Patrik Nimrod år 1866, t.ex.
Oskar, som vi kanske tycker är jättesvenskt, finns inte förrän 1811, då Bernadotte och hans son kommit till landet, och blir kvickt mycket vanligt.
-
Hej igen Elisabeth, namnet Oscar vet jag blev populärt genom Kung Karl XIV Johans son och sonson, men namnet kom ursprungligen från James Macpherson's Poems of Ossian. Ossian var en legendarisk irländsk krigar-poet från 3:e århundradet efter Kristus. Det vet du säkert redan, men det kan ju vara intressant för någon som kanske inte känner till namnets ursprung.
I min fars familj så gavs alla barnen fornnordiska tilltalsnamn, vilket låter o.k. med ett svenskt efternamn. Tack o lov så har jag inte har någon Nimrod i familjen, det är ju namnet på ett brittiskt (krigs) flygplan!
Mvh/Ann
-
Här i Norge träffade jag en gång en dam vars far och farbror båda hette Ole. Far var fick namnet efter farfar och farbrodern fick namnet efter morfar. Det var viktigt att både farfar och morfar fick ett barn uppkallat efter sig. Så fick det inte hjälpas att de båda gamla hade samma namn. Det fick bli två bröder med samma förnamn - store Ole och lille Ole.
Hälsningar
Ulla
-
Hej Ulla!
Tack för ett kul exempel! Det gav mig ett (välbehövligt) gott skratt i kväll!
Mvh/Ann
-
Hej!
Jag trodde Oskar var den engelska formen av vårt fornnordiska Ansgar?
X Kristina
-
Om namnet Ansgar hade man för hundra år sedan denna uppfattning:
Ansgar (An.sk ar), västfrankiskt mansnamn,
latiniseradt till Ansgarius hos den förnämste bäraren af detsamma. Den fornnordiska motsvarigheten till A. är A s g e i r. I Ossians sånger har namnet formen Oskar. Se A n s g a r i u s.
Nordisk familjebok 2:a uppl.
-
Elisabeth förklarar här ovan hur namngivningen gick till tidigare.
Synd bara att det inte fortsatte längre fram i tiden....
Tack var den här bundna namngivningen har jag snabbt upptäckt
om ett barn saknats i någon familj. Så det var praktiskt!