Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Äldre ord och uttryck => Språk, ord och namn => Äldre ord A - K => Ämnet startat av: Mikael Wennersten skrivet 2009-11-30, 13:08
-
Hallå där!
Har en fråga om ett ord som finns i alla Hfl och det är ordet ex(Examina).
Är det prästen som testade husborna eller var dewt en examina i en skola i närhewten. Någon som bena ut det uttrycket?
Mvh Mikael Wennersten Gävle
-
Examina är plural av examen. En examen, flera examina.
-
Tack Carl!
Bra att få lära sig allt inom forskning och ord mne fråga återstår om vad det betyder inom Hfl. Var det prästen som gjorde frågor, så att husborna kunde svara eller låg den en skola bakom detta examina tex läroverk?
Mvh Mikael W
-
Kan du ge ett konkret exempel? Och examina är, som jag skrev, en pluralform. Handlar det om flera stycken då?
-
Mikael, i vilken kolumn står ordet ex? Har du något exempel? Jag har aldrig sett det i husförhörslängder, däremot i födelseböcker. Där betyder det att en examinerad barnmorska assisterat vid förlossningen.
-
Här är en husförhörslängd i Segerstad 1781-1790 sid 90 och då står det att min ana dräng Jan wenersten ex den 15/11 1789 men vewt inte vad det betyder. Sedan försvinner han tills nästa gån han är bruksinspektor i Botilsäter på Forsviks säteri 1793.
Mvh MIkael Wennersten Gävle(https://forum.rotter.se/discus/messages/1063/247860.jpg)
-
Ex i detta fallet betyder att han varit med på husförhör i sin rote och då kanske fått någon fråga ur katekesen av prästen. Aldrig får man vara glad, sade pigan, på vintern är det husförhör, och på sommaren går åskan. I allmänhet var det ungt och ogift folk som blev förhörda, då de förmodades fortfarande komma i håg vad de lärt sig under konfirmationsläsningen.
Com betyder communicerat, d.v.s tagit nattvarden.
Ex har alltså inget med någon skolgång att göra här.
-
Det verkar röra sig om Segerstad i Värmlands län. Det finns ju flera.
Jag kan tänka mig att det i det här fallet betyder att man kan göra en markering för exkommunicering, dvs att personen är utesluten från nattvarden, eftersom det egentligen verkar vara en kommunionlängd och inte en husförhörslängd. Fast den här prästen verkar inte ha brytt sig särskilt noga vilken kolumn han skrivit i utan jag misstänker att det är det datum de tog nattvarden det året som avses.
OK, vi skrev tydligen samtidigt. Fast jag köper Elisabeths förklaring.
(Meddelandet ändrat av carl 2009-11-30 22:27)
-
Tack allihopa för all fakta. Visste att jag kunde lite på er.
Mvh Mikael W
-
Jaha, det var en rubrik det gällde. Då har jag sett många och i den kolumnen har jag uppfattad att prästen skrev datum för förhör. Från cirka 1830 byts rubrikerna mot Nattvard respektive Förhör.
-
I en notis om Dopvittnen läser jag följande rad: Exh. Bonden Bengt Pehrss i Stiby h. Anna Nils dtr.. Vad betyder Exh? Någon som vet?
-
Källa, tack! Volym och sidnummer. Det är alltid lättare att ge besked om man kan se sammanhanget.
-
Carl !
DDSS Födelse- och dopregister ID-nr 408793.
-
Och hur söker man på ett ID-nummer i den databasen? Församling, datum och namn?
-
Jag hittade själv den funktionen med ID-numret och gick sen in i källan, dvs födelseboken. Dopvittnena i alla födelsenotiser föregås av den förkortningen, som gissningsvis betyder just att de var närvarande vittnen.
-
Carl!
www.kulturarvsydost.se
Ämnen
Släktforskning
Demografisk Databas Södra Sverige
Sök i databas
Födelse- och dopregister
Sök på: ID-nummer 408793
-
Carl! Jag gjorde som du, men är konfunderad, efter föräldrarna kommer ju två personer som benämns Exh och efter de två personerna kommer Test två personer. Dom är väl dopvittnen alla fyra antar jag men frågan kvarstår ju vad betyder Exh?
-
Exhibeo betyder de som bar fram barnet vid dopet (=visade upp det), medan Testes är faddrarna, dvs de som får ansvaret för barnets uppfostran om föräldrarna avlider eller på annat sätt inte kan sörja för det.
(Meddelandet ändrat av carl 2011-03-21 22:16)
-
Tack Carl och Åke!
Det sagda bör då innebära att Exhibeo och Suscepta är två olika uttryck för samma företeelse, den som bar barnet till dopet. I det här aktuella fallet är det således Bonden Bengt Pehrssons i Stiby hustru Anna Nilsdotter.
-
Latinska ändelser är inte att leka med, men jag misstänker att suscepta betyder en framburen flicka och susceptus en pojke och susc(eptor/-eptrix) betyder den som bär fram barnet, man eller kvinna.
-
Carl! Jag har svårt att ta till mig det du skriver om vittnena. Ingela Martenius skriver i sin doktorsavhandling om Livets högtider i Sverige (går att ladda ner):
Faddrarna hade inte
- som många idag tror - någon som helst
skyldighet att ta hand om barnet om
föräldrarna var oförmögna till det, men
de hade en moralisk plikt att se till att det
gick så bra som möjligt för barnet, t.ex.
genom att ge barnet rekommendationer
då det senare sökte arbete eller att bli
antagen till ett skrå eller en skola, och
även att ge gåvor.
Jag tycker också att det verkar rimligt att betrakta testes som just vittnen, vilket ju rimligen är en rest från den tid då dopet inte dokumenterades skriftligt.
-
OK. Glöm vad jag skrev.
-
Det tycker jag inte vi ska göra i första taget.
Inte ens allt som står i doktorsavhandlingar är sant, exempelvis är de olika
pålitliga i olika ämnen.
Att släktforskare i allmänhet fått uppfattningen att faddrar hade en sådan skyldighet torde bero på att det i Släktforska! Steg för steg står att
faddrarna lovade att ta hand om barnet om det händer föräldrarna något.
Så enligt arkivarie Per Clemensson är det alltså så.
Nu förekommer det förstås också fel i hans bok, men i detta fall är det Ingela Martenius som har en avvikande uppfattning, så då behöver vi veta vad hon har för belägg för den.
Speciellt som hennes påstående låter ganska luddigt.
-
Jag har från liten fått lära mig, i Finland, att det i faddrarnas uppgifter ingår att ta hand om barnet ifall det blir föräldralöst.
Har ingen aning varifrån detta ursprungligen kommer men knappast hittade de fullvuxna runt mig på det från eget huvud. Släktforska! Steg för steg var ej då ännu tryckt.
Oftast blir det ju dock far- eller morföräldrar eller syskon som åtar sig detta.
bh
Kim
-
Jag har verkligen ingen aning om hur det var men jag resonerar så här, att om det ställdes sådana krav, skulle det vara svårt att få vittnen att ställa upp.
Dessutom heter det vittnen och det får ju förmodas vara en rest från den tid det inte skrevs några böcker, det var viktigt att någon oberoende, ett vittne kunde förmedla vad som hade bestämts.
-
Dopet är ju en religiös ceremoni. Jag misstänker starkt att faddrarnas skyldighet är då i första hand religiös och moralisk. Dvs att hjälpa till att barnet fullföljer konfirmationen och så.
Att ta hand om barnet ifall föräldralös? Eller om det hänt med föräldrarna nåt annat. Ja, det har man hört. Men jag har knappast hört om ett föräldralöst barn blev omhändertaget och adopterat av faddrarna.
Det MÅSTE ha hänt då och då, men alltså knappast rutinmässigt som en självklarhet.
-
Vad jag skrivit är inte en doktorsavhandling, men används vid undervisningen vid Göteborgs universitet. Per Clemensson (som f.ö. är min chef) har läst vad jag skrivit, och har inte kommenterat.
Dopvittnen är vittnen till dopet och har därför - precis som Stefan och Åke påpekar - religiösa och moraliska plikter. Sedan 200-talet har dopvittnena haft ansvar för barnets religiösa fostran, om föräldrarna var oförmögna till det. Vid den tiden var det naturligtvis ett mycket viktigt uppdrag eftersom barnet kunde komma till en icke-kristen familj om föräldrarna dog.
Det finns (fanns) ingenstans i lagen någon förpliktelse för dopvittnen att försörja barnet; vad dopvittnen hade för förpliktelser definierades i 1686 års kyrkolag. De som hade en viss förpliktelse att försörja barnet var släktingarna och i sista hand socknen. Nu var det ofta så att släktingar var dopvittnen, och oftast var det naturligtvis så att det var den/de släktingar som stod föräldrarna närmast (visst hade man favoriter bland sina syskon!) som fick uppdraget - och om föräldrarna sedan dog så hände det att barnet hamnade just hos ett av dopvittnena. Men då alltså inte för att vederbörande var dopvittne utan pga släktskapet och för att det var någon som stått särskilt nära (kanske också geografiskt nära) en av föräldrarna.
Nu skall man verkligen inte skylla Per Clemensson för att uppfattningen att dopvittnena hade försörjningsplikt förr är så spridd. Alla som tror så har verkligen inte läst hans (utmärkta) bok! Uppfattningen härrör säkerligen från skrivningen att dopvittnena har ansvar för barnets religiösa fostran, vilket idag uppfattats så att det var ett ansvar också för barnets lekamliga fostran.
Det finns alla möjliga uppfattningar om hur saker var förr som är helt felaktiga, även hos dem som borde veta bättre. Vi har t.ex. idén att det förr bara var gifta kvinnor som bar bindmössa (hätta, oftast i broderat siden) - i själva verket bars bindmössa från konfirmationen av alla flickor/kvinnor. Men den här idén om att det bara var gifta kvinnor är grundmurad och sprids t.o.m. av vissa hemslöjdsbutiker och inom många folkdanslag och hemslöjdsföreningar - och här borde man veta bättre.
Men förutom att det saknas lagrum så kan vi ju se på själva verkligheten (som Åke och Stefan gjort): hur skulle man få dopvittnen om dessa därmed lovade att ta hand om barnet? I stora delar av landet var det vanligt med fyra dopvittnen, två gifta och två ogifta - hur skulle en ogift piga kunna dra försorg om de fyra-fem-sex barn hon var dopvittne för? Det var också en vanlig sed att om särskilt högt uppsatta personer besökte socknen just när ett barn skulle döpas så blev de dopvittnen - tror någon på fullt allvar att grevar, prinsessor och andra högdjur var beredda att försörja de tjogtals med torparbarn de var dopvittnen för?
Vi kan också se på var föräldralösa barn verklighen hamnade. Ja, någon gång var det faktiskt hos ett dopvittne (se förklaringen ovan), men oftast var det inte alls så. Hade dopvittnena haft någon laglig förpliktelse att sörja för barnet hade man väntat sig tvärtom, dvs. att oftast hamnade barnen hos dopvittnen och någon enstaka gång var det inte så.
Inte ens släktingar hade någon oavvislig plikt att försörja föräldralösa syskonbarn etc. - hade släktingar (eller dopvittnen!) haft det hade vi i princip aldrig haft några barn som auktionerades ut av socknen.
Tvärtom har faddrarnas (moraliska) plikt att ens ge gåvor till sitt fadderbarn begränsats genom lag (ca 1650, missbruket med faddergåvor avskaffas). Det var dock vanligt med fadderpenning (en mindre penninggåva).
Ulf, jag vet inte vad Du menar med att mitt påstående låter ganska luddigt? Exakt vad är det som är luddigt med att ha en moralisk plikt att på olika (exemplifierade) sätt främja barnets intresse?
Ingela
PS. Ett enkelt sätt att få grundläggande information om vad som gällde i alla fall under 1800-talet är att använda sig av Nordisk Familjebok, numera publicerad på nätet: dopvittne i 1800-talsupplagan, dopvittne i Uggleupplagan. Eller SAOB, som har exakt samma definition (se fadder).
-
Åsikten att dopvittnen skulle ha åtagit sig ansvaret för barnet om dess föräldrar skulle avlida i barnaåren fick åtminstone för mig en justering för en tid sedan när jag sökte i födelseböckerna för Värmskogs socken i Värmland för 1710- och 1720-talen och fann att prästen på flera ställen skrivit fadern själv som dopvittne.