Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Äldre ord och uttryck => Språk, ord och namn => Äldre ord A - K => Ämnet startat av: Anders Karlsson skrivet 2011-03-21, 21:59
-
Hej,
Hittade ett märkligt uttryck i bonden Lars Ludvigssons (1758-1811) bouppteckning (Hagunda häradsrätt FI:10 1811-1815, bild 1230-). Är det någon som vet vad en cambrits hallsduk kan vara? Jag provade att googla på det och hittade då Cambridgehalsduk. Det verkar vara någon typ av halsduk med koppling till universitetet i Cambridge: http://acollegemiscellany.com/scarves/cambridge/. Kan det verkligen ha något med detta att göra?
Mvh
Anders Karlsson
-
Kambrick är en tät bomullsväv, som användes till halsdukar och sommarklänningar.
-
Tack för svaret! Det verkar ju vara en rimligare tolkning. Dock tror jag att det står cambrits snarare än cambriks, men det kan säkert handla om kambrick.
Mvh
Anders Karlsson
-
Anders, som du vet så var ju stavning något ganska oviktigt långt in på 1800-talet, så det är säkert frågan om kambrick. Själva ordet kan ju mycket väl ha sitt urprung i England, men det är bara en gissning.
-
Hej Anders!
Jag instämmer med Elisabeth, min erfarenhet är att särskilt stavningen i bouppteckningar kunde bli helt uppåt väggarna när det gällde främmande ord. När dessa upprättades vid häradsrätterna verkar det i regel som att enklare folk upptecknade lösöret, och de flesta av dem hade kanske aldrig ens hört talas om de märkliga klädespersedlar med franska namn eller de olika finare möblerna som räknades upp.
Jag hittade nyligen ett tydligt exempel på ett sådant förfarande när jag gick igenom bouppteckningen 1750 efter landshövdingskan Anna Rosensparre på Rosenlunds säteri i Skåne. Där hade en gammal engelsk obruklig slagklocka med fodral blivit En gaml: ängelsk obrukelig slagklåka med Fauttral och ett gammalt kinesiskt lackerat théebord hade nedtecknats som Ett gl:t Kienesist Lakerad Theebord. Vidare hade chokladpannan benämnts Choquelad Pannan, samtidigt som landshövdingskans manteau (ett löst sittande och finare klädesplag för damer, jfr. franskan) ömsom stavades manto, ömsom marto (just stavningen manto fanns till och med nämnd i SAOB över dialektala varianter av det franska manteau).
Mvh, Markus
-
Som Elisabeth skriver var stavning inte så viktigt förr. Var därför ytterst försiktig med att säga att det var enklare folk som upptecknade lösöret. Det var det inte. När man läser gammal text måste man vara flexibel. I Värmland har jag läst flera bouppteckning från 1800-talets början med många dialektala namn på föremål. Helt korrekt för sin tid, men ibland svårtolkat idag. Dessutom många egna stavningar, men inte så svåra att förstå om man läser ordet högt för sig själv och tänker lite.
-
En liten rättelse.
Bouppteckningarna upprättades inte vid häradsrätterna, utan i den avlidnes hem (naturligtvis), och inlämnades till häradsrätterna.
-
Jag menade förstås i regi av häradsrätterna, det hade blivit krångligt att släpa hela boets lösöre och boskap till tingshuset . Jag tänkte tydliggöra att det handlade om just häradsrätter, eftersom flertalet av de bouppteckningar jag hittat innehållande dialektala ord har upprättats ute på landsbygden. Det blir då förståeligt att ord kunde stavas dialektalt, eftersom en bonde kanske inte direkt brukade använda franska ord i någon större utsträckning. Jag har en annan bouppteckning från 1790 bland mina anor, upprättad av en rådhusrätt, och där har alla franska klädespersedlar stavats rätt.
Det jag funderade över var vilka som förrättade bouppteckningarna vid häradsrätterna, som jag förstått det utsågs två personer att värdera boets lösöre (i regel två bönder, åtminstone i Skåne). Det var ju självklart en skrivkunnig person som nedtecknade lösöret, och i regel var det väl klockaren (jag har flera exempel på att en av mina anor som var just klockare renskrev häradsrättens exemplar av vissa bouppteckningar) eller någon annan skrivkunnig person i socknen. Men i vissa fall har jag sett bouppteckningar med nästan naivt språk, mycket dialektalt och i princip talspråk. Vem kan då ha hållit i pennan?
-
Som jag förstått det var det värderingsmännen som även skötte skrivandet. Bouppteckningarna brukar ibland undertecknas upptecknat och värderat av och namnen. Ofta var det väl nämndemän, dom var ju betrodda (förhoppningsvis ) män i bygden.
Dom gånger jag sett klockare i sammanhanget har det varit när dom undertecknar att fattigprocenten är betald.
Jag vet inte om jag vill kalla språket naivt. Det är dialektalt, javisst, och även nämndemännen pratade säkert dialekt. Man skrev helt enkelt orden som dom lät i talspråk. Att stava orden som man tyckte att dom lät, och tyckandet var ju subjektivt, resulterade i att stavningen blev olika för olika skrivare...som ju dessutom hade sina egna idéer om hur något lät skulle stavas...
-
Kambrik, engelska cambric; efter det flamländska namnet på den franska staden Cambrai där tyget först skall ha tillverkats (kallas på franska också just cambrai).
Tunt fint tyg, tuskaft, ursprungligen i linne, senare i bomull. Eftersom mannen dog 1811 är det inte otroligt att det är fråga om linne - bomull blev vanligt först efter ca 1820 då tullen på råbomull och bomullstråd sänktes så mycket att bomull blev överkomligt för var man.
Stavningen var i gamla tider på intet sätt fri - rättesnöret var alltid Bibeln och psalmboken. Problemet var bara att ingen av dessa böcker gav klara besked om hur sådant som kambrikhalsduk eller manteau skulle stavas...
Ingela
-
De kunde ju ha använt den försvenskade varianten av manteau - mantel. Men det kanske inte lät lika fint...