Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => 10) Namnbyte => Efternamn => Personnamn => Språk, ord och namn => Namnbyte vid slutet av 1800-talet => Ämnet startat av: Göran Stenberg skrivet 2009-02-23, 22:38
-
Då förstår jag. Traditionen har ingen betydelse i äkthetsdiskussionen. Vad jag menar är att dagens patronymika enl gällande namnlag är vanliga efternamn eller släktnamn, dvs till skillnad från allmogens patronymika på 1800-talet. På 1800-talet saknade många efternamn och det är därför man exv har brukat alfabetisera dem på förnamnet.
De patronymika och metronymika som möter i dag är helt enkelt efternamn. Traditionskedjan har ingenting med det här att göra.
-
Om ingen lagändring skett sedan 1980-talet är i Sverige ett äkta patronymikon ett förnamn, enligt namnlagen. Med 'äkta' patronymikon avses ett namn bildat på faderns förnamn + son eller dotter.
Exempel: Gifta paret Martin och Anna Andersson vill att deras son ska heta Lukas Martinsson. Det går alldeles utmärkt, säger Skatteverket - under förutsättning att båda namnen registreras som förnamn och gossens efternamn blir Andersson, hela namnet alltså: Lukas Martinsson Andersson.
För att slippa Andersson som efternamn krävs ansökan till Patent- och registreringsverket om tillstånd att anta Martinsson som efternamn, vilket beviljas. Lukas Martinssons eventuella framtida barn kommer därmed att få efternamnet Martinsson, såvida de inte ansöker om att få anta Lukasson/Lukasdotter som efternamn.
Alltså är det urgamla nordiska namnskicket med patronymika avskaffat i Sverige sedan början av förra sekelskiftet. Ett äkta patronymikon är ju varken ett för- eller ett efternamn, utan just och endast ett fadersnamn.
-
Tack Maud för Ditt klargörande inlägg i den här saken! Enda undantaget vore väl då enstaka äldre individer som fått patronymikonartade efternamn perioden 1901-1963 eller möjligen enl 1963 års namnlag.
(Meddelandet ändrat av GSt den 24 februari, 2009)
-
Birgit Nilsson f 1918 hade ett patronymikon, fadern hette Nils Svensson.
(Meddelandet ändrat av izla den 24 februari, 2009)
-
Ja, det är sant. Där kan det ju näppeligen vara behovet av få ett mer särskiljande namn som varit bevekelsegrunden. Hon var nog bara sista länken i en lång traditionskedja.
-
Fru Nilssons mor hade f ö nog ett -dotter-namn om jag minns rätt.
-
Hej på er alla.
Det förekom förr att maken tog kvinnans efternamn vid giftermål.
Ex. en dräng gifter sig med hemmansägardottern,och övertog hemmanet.
Själv har jag hittat i husförhör Torsåker Gästrikland.
Fadern heter Persson i efternamn: tre söner tog varsitt nya efternamn.
Tysklind,Brattlund och Landin. Prästen har skrivit in det.
Orsaken till namnbytet är ej noterat.
Man brukar säga att flickor kan gifta sig till Andersson men ej till Andersdotter.
Hälsn Stig
-
Hej Maud
Jag hänger med i ditt resonemang fram till sista meningen: Ett äkta patronymikon är ju varken ett för- eller ett efternamn, utan just och endast ett fadersnamn.
Skulle inte mitt äkta patronymikon (liksom Lukas Martinssons i ditt exempel) räknas som ett efternamn? Det fungerar i alla fall som ett sådant.
Man kan säga att namnskicket är avskaffat, men det går fortfarande att tillämpa individuellt, fast man måste ansöka om det.
-
Men när det då tillämpats individuellt och personen blivit folkbokförd med ett patronymikon som efternamn, så fungerar det numera som vilket annat släktnamn som helst, dvs ärvs av barn och vidareförs vid giftermål. Det är där den avgörande skillnaden ligger.
Bara det att hovsångerskan var bokförd som Birgit Nilsson Niklasson, dvs med patronymikon som tilläggsnamn, senare mellannamn, visar att vi har att göra med en helt annan typ av patronymika.
(Meddelandet ändrat av GSt den 25 februari, 2009)
-
Som Anne-Marie påpekar är kunskaper om namnskick viktiga för släktforskaren. Därför skulle vi trots vad Kristina uttryckt behöva mer diskussioner av det här slaget. Ang namn med efterleden -stein skulle jag som Magnus ovan förmoda judisk etnicitet, precis som jag skulle göra med vissa förnamn och i synnerhet om de uppträder tillsammans med släktnamn av den här typen av efternamn. Men givetvis blir det bara en hypotes som sedan måste verifieras eller falsifieras.
(Meddelandet ändrat av GSt den 25 februari, 2009)
-
Birgit Nilssons patronymikon var bara till hälften äkta. Nilsdotter borde det naturligtvis ha varit. Någon son var hon aldrig.
Visst ska man diskutera namn; det har jag inget emot - tvärtom. Men det är väl ändå den genealogiska relationen som släktforskning handlar om. Och så tycker jag inte man ska påstå saker man inte är säker på, utan bara förmodar, t ex att personer med -stein i efternamnet är etniska judar.
-
Skulle inte mitt äkta patronymikon räknas som ett efternamn?
Jo Kristina, det räknas som ett efternamn - och det är just det som är poängen i mitt (och även Görans) resonemang: därmed är det inte längre något patronymikon. Våra gamla patronymika var inte efternamn och hade inte samma funktion som sådana! Då hade vi samma namnskick som Island fortfarande har: förnamnet är det riktiga namnet och son- eller dotternamnet anger bara vem man är son eller dotter till.
I isländska telefonkataloger är det följaktligen förnamnen som används för att ställa upp abonnenterna i alfabetisk ordning.
Den (fiktive) isländske läkaren Baldur Haraldsson ska inte heller i Sverige omnämnas som doktor Haraldsson utan som doktor Baldur eller, förstås, doktor Baldur Haraldsson.
Det är korrekt att skriva förra presidenten Vigdís men inte förra presidenten Finnbogadóttir.
På Island har man alltså fortfarande patronymika. I Sverige har vi efternamn varav en del ser ut som patronymika.
Du hängde väl med, Gunnarsdotter?
-
Självklart hänger jag med, Svensson! Tycker bara det är så kul att diskutera namn. Men jag vidhåller att mitt efternamn är ett patronymikon.