Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Efternamn => Personnamn => Språk, ord och namn => 06) Efternamnssuffix => Ämnet startat av: Olle Elm skrivet 2002-11-30, 16:30
-
Att den latiniserade efternamnsändelsen -ius kunde övergå till –sén, zén, finns sannolikt många exempel på. Ett tidigt exempel torde vara den under år 1680 i Uppsala inskrivne, Benedictus Olavi Trysén [Trysenius], född i Tryserum 1659 och son till kh O. Vigius (Källa: Odén). Ändelsen –sén, zén finns dock även i kombination med ett förnamn, ex vis Franzén, Janzén, Nilzén o s v, sannolikt alltid som en förändring av ett patronymikon. Under Personnamn, Efternamn, Franzén, har jag redovisat en Zackris Franzén född 1744 i Finland. Vore intressant att ta del av andras erfarenheter om hur gammal denna efternamnstradition är, och vilka varianter som har påträffats fram till 1900 c:a
-
Det fenomen, som du beskriver (exempelvis att Trysenius blir Trysén), har väl inte att göra med, att ändelsen övergår till den senare, utan snarare, att den latinska ändelsen försvinner. På detta kan man finna många exempel (Nobelius > Nobel, Laurinus > Laurin, Steuchius > Steuch &c.) och det kan i de flesta fall snarare förklaras med franskans under 1700-talet begynnande inflytande inte blott i svenska språket utan även i namnskicket.
-
Slarvigt av mig att använda orden övergå till. Är intresserad av att gå vidare och diskutera den egentliga frågeställningen: Namn med ändelsen -sén, zén, byggda på förnamn. Vänligen, Olle Elm