Anbytarforum
Särskilda ämnen & övrigt => Militaria => Övrigt => Ämnet startat av: Ann-Mari Bäckman skrivet 2007-06-25, 09:21
-
Hej!
På Stadsarkivets hemsida www.statensarkiv.se kan man läsa om hur kvinnorna deltog i beredskapsarbetet under kriget.
Något som jag undrat över och som jag hoppas att någon fler varit med om är följande,
1962 så blev jag beordrad att delta i en sjukvårdskurs. Jag har inget minne av hur många möten det var, men jag minns att vi fick lära oss att ge första hjälpen, lägga bandage och ge konstgjord andning bl a. Vem som skickat ut denna order vet jag inte, men det var bara kvinnor med och man skulle ha väldigt giltiga skäl för att inte närvara. Jag har för mig att det var från Försvarsverket (heter det så?).
Jag hade tagit realexamen det året och frågade andra f d skolkompisar om de hade blivit inkallade, men det hade de inte blivit. Det fanns en f d skolkamtrat med i den här gruppen. Vi är båda födda i december, så jag tänkte att de valde ut 16-17-åriga kvinnor födda den månaden.
Vad var detta för plötsligt infall från försvarsmakten? Jag har aldrig hört förr eller senare att detta förekommit. Var det hotet från det kalla kriget? Var Kuba-krisen då?
Någon som har en idé om detta?
Ann-Mari
-
Du låter lite ung, men antagligen var det civilförsvaret som kallade in dig. Alla i Sverige är (var?) försvarspliktiga, kvinnor såväl som män. Vi kvinnor märkte oftast inte av det, men man kunde bli inkallad till civilförsvaret och t ex gå sjukvårdsutbildning. Då var det obligatoriskt att infinna sig. De som hade sjukvårdsyrken var istället krigsplacerade på olika sätt efter examen.
-
Chris!
Minnet kan svikta! Det kan ju ha varit det år jag fyllde 18 d v s 1963.
Det var väl som du säger civilförsvaret, men hur vanligt är/var detta i fredstid att kvinnor blev/blir inkallad till civilförsvaret? Som jag redan nämnt har jag inte stött på någon annan och då har jag också frågat de som är jämnåriga med mig.
Det skulle vara intressant att höra fler som är födda kring 1945, om ni varit eller inte varit med om detta. Det är ju närapå 45 år sedan, så det bör väl snart höra till historien (om nu någon undrar vad det har med släktforskning att göra).
-
Numera har de väl inga pengar, många killar blir ju heller inte inkallade. Men det var faktiskt en hel del som blev kallade till civilförsvarsövning, hur vanligt det var vet jag däremot inte. Antagligen var det många fler under det kalla kriget. Jag blev inkallad, men fick sedan min krigsplacering ändrad eftersom jag tog en examen inom sjukvårdsyrkena. Då överfördes man alltså från civilförsvaret till det vanliga försvaret.
-
Jag och de flesta av mina klasskamrater blev inkallade till en två-dagars sjukvårdskurs när jag gick på gymnasiet, och det bör ha varit ca 1962-1963. Jag tror inte att det var ovanligt, de som var äldre än vi hade nog också gjort detta, för vi tyckte det var ganska naturligt att det nu var vår tur.
-
Jag har i mitt säkerhetsskåp en lapp som står
Att vid oroligheter i landet och krig infinna mej på närmaste sjukvårdsinrättning & utföra min plikt med andra ord har jag livslång värnplikt pga av mitt yrkesval inom sjukvården.
Jag blev undersköterska 1980.
Visst intressant med de gamla kvinnliga beredskapen men det extsterar fortfarande i annan form.
-
Alla i Sverige har försvarsplikt från 16 års ålder, män 18-47 år har vapenplikt.
Idag tillämpas bestämmelserna inte eftersom både det civila och det militära försvaret fått så mycket mindre pengar att röra sig med.
I början på 1960-talet var läget ett annat: knappt 20 år sedan andra världskriget och med det kalla kriget på sin höjdpunkt. Kuba-krisen, Berlin-muren etc.
Jag var bara fyra-fem år men båda mina föräldrar var inkallade, min far som sjöofficer och min mor som sjuksköterska. Min mor satte sig med mig på soffan och tog fram en liten medaljong som hon allvarligt och noggrant förklarade att jag från denna dag alltid måste ha på mig, dag som natt, och ingen fick någonsin ta den ifrån mig, inte för en sekund fick den lämna mig. Det var en civil dödsbricka - min mor hade visserligen bara varit 20 år när andra världskriget slutade, men hon var röda korsare och visste allt om hur många barn som mist sina föräldrar under krigets slutskede, inte pga att de dödats utan för att föräldrar och barn skilts åt och sedan kunde barnen inte komma ihåg fullständiga namn etc. så de kunde inte återförenas med föräldrarna. Det var min mors värsta mardröm.
Så början av 1960-talet var skarpt läge. Fortfarande i slutet på 1970-talet riskerade man som tjej utan barn att bli inkallad till civilförsvaret - så 1980 blev jag medlem i SKBR (bilkåren) och var under hela 1980-talet och större delen av 1990-talet krigsplacerad i Marinen (med både far och en farbror som sjöofficerare kunde jag ju inte komma hem i grå arm?uniform!). Jag tyckte det var bättre att frivilligt välja vad jag ville göra än att bara bli placerad.
Bland de frivilliga försvarsorganisationerna finns hur mycket som helst att välja på; Lottorna, Bilkåren, Blå stjärnan, FMCK (motorcykelordonnanser), FAK (manliga civila chaufförer) är bara de största och mest kända.
Sjukvårdspersonal är - om de inte (som min mor) har ett särskilt uppdrag - automatiskt krigsplacerade på sin arbetsplats.
Ingela
-
Fast vi med relevant examen men arbetande utanför vården fick krigsplacering som ersättare för männen på deras ordinarie arbetsplatser inom vården. Själv valde jag aktiv tjänst inom FN-styrkorna vilket gjorde att jag var i aktiv stridstjänst även i Sverige och fick göra krigsförbandsövning (repmånad) på ett mobiilt fältsjukhus, modell MASH. Sedan tog pengarna slut och man ansåg att världen var fredligare.
-
Och jag blev inkallad av civilförsvaret 1976, men väntade barn och hade därmed giltigt skäl att inte delta. Annars var vägran belagd med fängelsestraff (har jag för mig).
Kommer inte ihåg vad inkallelsen för övrigt gällde.
/Elisabet Bergkvist
-
Tack alla för era svar! Det var tydligen inte så ovanligt, som jag trodde med inkallelse till civilförsvaret. Att det förekom så sent som 1976, visste jag inte heller.
Den lilla halsbrickan, som Ingela skriver om, har jag liggande någonstans i en låda.
Ann-Mari