NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2013-03-06
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2013-03-06
Skrivet av: Simon Karlsson skrivet 2013-02-06, 09:50
Verkligen intressant Hans Olof! Jag undrar dock lite vad det står för förkortad titel före Nils vid sista husförhörslängden i Eriksberg: Stora Malm AI:7a (1778-1787) Bild 130 / sid 123. Det står ju Lakejer men jag är inte på det klara vad som innefattas av det ordet. Nils var i alla fall inspektor senast 1784-10-07 då sonen David föds. Men han slutade jobbet också innan nästa son föds 1787-02-13. Då vara han kronolänsman. Det finns en historia som antagligen är anledningen till att han slutade som inspektor på kungsgården:
En episod ur kungsladugårdens sociala historia förtjänar att nämnas. Det är tack vare en rättegång 1784 och en rad inlagor till K.M:t som man får en viss inblick i de arbetsförhållanden, som kunde råda i svensk herrgårdsmiljö under Gustav III:s tid. De här avslöjade missförhållandena är naturligtvis inte speciellt typiska för Ottenby - säkerligen hade lantarbetarna det lika illa ställt eller kanske ännu sämre på många andra gårdar i vårt land - men genom de protokollförda vittnesförhören inför tingsrätten får man här en oväntat närgången inblick i gårdsdrängarnas dagliga liv. Under baron Carl Gustaf von Roxendorffs tid synes arbetsförhållandena på Ottenby ha varit ganska goda, men sedan baronen 1774 på egen begäran avgått som landshövding i Kalmar och flyttat från staden hade skötseln av arrendegården övergått till sonen Adolph och därmed hade tydligen en viss försämring i trivseln inträtt. Redan omkring 1780 synes klagomål ha framförts till högre ort, eftersom ett kungligt brev den 6 februari 1781 till kammarkollegium angående Ottenby nya arrende innehåller en anmaning att landshövdingen bör pröva om ”tjenstehjonen blifwa blottstälde för hunger eller annan hård medfart”, och att vederbörande därigenom gjort sig rättigheten till arrende förlustig. I början av 1780-talet hade von Roxendorffs närmaste man, inspektor Ahlström, slutat sin tjänst och som hans efterträdare hade Nils Malmgren anställts. Enligt mantalsförteckningen 1781 hade Ahlström förfogat över tio drängar och tolv pigor, men 1783-84 hade deras antal ökat till 17 resp. 18. Av dessa var en tredjedel städslade på vanligt sätt medan resten bestod av årsvis utskrivna bondsöner från södra motets socknar. Därvid följde man de regler som K.M:t i varje särskilt fall fastställt för de olika kungsgårdarna. Att denna form av tvångsmässig utskrivning var illa tåld bland de öländska bönderna, kan man väl förstå. Och det var dessa bondsöner som av inspektorn utsattes för dålig behandling - och de som väl också var mindre fogliga än sina i vanlig ordning städslade kamrater. Det började redan första dagen, vid Mikaeli 1783. De tolv nya drängarna fick endast fyra söndriga fårskinssfällar och måste därför skaffa sig egna sängkläder hemifrån att ligga på. Men det var maten som blev det största problemet. Drängarna utspisades tre gånger dagligen. De väcktes varje morgon halv fyra men fick ingen frukost då. Först klockan åtta ringde det till ”dagward”. Den bestod av välling osiktat rågmjöl och ”ärtefullt korn” jämte lite mjölk om sommaren, vatten med lite mjöl i om vintern, tillkosten av pannekakor av mjöl och vatten utan någon tillsats. Till middag vankades en halv sill, bröd och samma slags välling. Och till aftonvard klockan nio fick de rågmjölsgröt och dricka som var ”föga kraftigare än wattnet, men i så måtto sämre som det var betskt, surt och illasmakande”. Mot midsommaren bjöds man ”sur mjölk att doppa gröten uti”, men mjölken blandades till hälften med vatten allena och dels med surnad vassla, många gånger enbart vassla. Kött förekom endast om söndagarna ”uti supsmaten”, men det var insaltat fjolårskött av sjuka eller sotdöda djur - detta enligt drängarnas uppgift vid rättegången. Mathållningen var som synes synnerligen enformig, men det var inte av den anledningen som de tvångsuttagna drängarna var missnöjda utan på grund av matens dåliga kvalitet - de sex städslade drängarna och de elva pigorna åt vid annat bord och fick enligt de klagandes mening bättre mat. Söndagen den 18 april 1784 kulminerade missnöjet och drängarna beslöt att skrida till handling. Vid arbetets början tidigt på måndagsmorgonen saknades de tolv drängarna, och försvinnandet anmäldes för landsfiskalen Gustaf Jaensson. Vid hösttinget i oktobermånad - när de redan utstått sitt år och blivit ersatta av nyutskrivna - var de instämda till tings för ”oloflig bortgång från Ottenby sistlidna wåhr”. Även fadern till en av drängarna, bonden Nils Nilsson i Bröttorp, var åtalad för uppvigling. Drängarna förnekade att de hade rymt från tjänsten; de hade den aktuella måndagen begivit sig till kronobefallningsmannen Stierngranat för att klaga över dålig mat, bristfälliga skodon och omänsklig behandling från inspektorens, fogdens och rättarens sida samt därefter omedelbart återvänt till Ottenby. De uppvisade nu fyra stycken av de bröd de undfått på kungsladugården, bakade av råg från en sjunken båtlast. Brödet befanns vara ”owahligt swart, fullt med agnar och sådor samt så upbrändt, skorplupigt och sammanfallit, at syntes icke utan i största trångsmål eller nödfall kunna nyttjas”. Inspektoren invände att inte alltid brödet varit så dåligt. Vid vittnesförhören den 28 oktober (då inspektoren var i Kalmar och genom stormen hindrats att återvända) bestyrktes i stort sett drängarnas påståenden - även av de av inspektoren inkallade vittnena. En av pigorna förklarade att brödet föregående år varit så dåligt att det inte kunnat ätas utan lämnats åt svinen, men att även dessa vägrat äta det. Ett annat vittne intygade att inspektoren tvingat drängarna att låsa upp sina kistor och fråntagit dem den mat de skaffat sig hemifrån; den hade dock senare återlämnats. En piga uppgav att några grisar av sommaraveln på hösten anträffats sotdöda i svingården och att inspektoren åt folket låtit koka kroppkakor med detta fläsk uti. Och murmästaren Henrik Wermelin, som förättat vissa murarbeten på Ottenby, berättade att ”tjenstefolket ganska ofta finge stryk så wäl utaf herr baron Roxendorff sielf som af inspectoren och rättaren”, allt för ofta och för mycket utan att ”särdeles ordsak dertil warit”. Inspektoren Malmgren, som var tillstädes följande dag, medgav att det tidvis rått brist på råg, att mjölk stundom saknats utan hans vetskap, att drickat varit surt på grund av en pigas slarv och att skodonen någon gång saknat hälar beroende på läderbrist. Men de döda djuren som insaltats hade icke varit avsedda för människor utan till hundföda. Vidare meddelade han rätten att bonden Nils Nilsson ”förledit års michaeli, då han fölgde sin son tjänst, pockat på at få den beqwämligaste sängen i drängstugan åt sin son, så at herr baron nödsakats sielf piska honom ut ur gården”. Bonden genmälde lugnt ”at förhållandet wäl skall kunna genom wittnen utredas, då herr barons förfarande icke blir desto mer hedrande”. Landsfiskalen kunde nu ”icke finna sig begogad til något påstående mot dem” (drängarna), däremot visavi inspektoren som ”en laglig husbondarätt öfwerskridit”, som förorsakat drängarnas lidande med mat, dryck och sängkläder och som genom oriktig berättelse givit anledning till lagsökning, varför han borde ersätta landsfiskalens resekostnader med fyra rdr specie. Häradsrätten - vars nämndemän kanske inte var helt objektivt inställda i denna tvistefråga - fann det icke bevista att bonden Nils Nilsson lockat någon att rymma utan tvärtom drängarna erkänt eget initiativ, att dessa haft orsak att klaga och att det genom vittnen bevisats att de blivit ”wid kongs-ladugården i mat och drick samt sängkläder wahnskötte och at, fastän de deröfwer förklarat sig missnögde, så at inspectoren visste deras lidande, likwisst ingen rättelse derå fölgt, utan i det stället hafwer den drängen som började klagomålen hårdeligen blifwit straffad och agad.” Då dessutom kronobefallningmannen Stierngranat och Nämndeman Johan Samuelsson intygade att drängarna icko rymt utan sökt rättelse och godvilligt återvänt efter ett dygn, så frikändes alla genom utslag den 1 nov 1784. Inspektoren Malmgren dömdes däremot enligt ”35 cap. 2 och 3 § missg. b. för hårdrag och twenne åkommor böta fem daler sexon öre sifwermynt med en riksdaler fyration schillingar til treskiftes”. Beträffande ”swarandenas påstående om ärsättning för lidande genom odugerligt underhåll etc. etc.”, så rörde detta baron Roxendorff och denne var icke stämd och icke hörd, alltså kunde rätten sig däröver ej utlåta. Men inspektoren skulle ersätta ” swarande drängar för resor och til wittnens betalning” med fem och landsfiskalen med tre rdr specie. En följd av rättegången i Södra motet följande år till K.M:t avsände en skrivelse, undertecknad av Anders Giöransson. Kronobönderna, ”wars barn årligen utskifwas til tjensehjon wid Ottenby ladugård”, klagade över förhållanden som de ville jämföra med ”slafwarnes i Turkiet och morernes i Wäst Indien”. Samtidigt befordrades till trycket utdrag ur hösttingets ordbok 1784. Allt detta ledde 1786 till att allmogen befriades från skyldigheten att underhålla man- och ladugårdshusen, och 1793 avskaffades även utskrivningen av tjänstehjon och övriga dagsverksskyldigheter.
Ur ”Ottenby kungsladugård” av Erik Andrén från boken Ås - socknen på Ölands sydspets.
Jag har förövrigt sökt efter Walin i PLF Öland utan att hitta någonting.