NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 26 augusti, 2014
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 26 augusti, 2014
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2013-11-01, 21:27
I Östergötlands veckoblad Östgöta-Posten N:r 18, Fredagen den 29 April 1904, s. 4:
Från stora ofredens dagar. (För Östgöta Correspondenten.) (Eftertryck förbjudes.)
I Öfver-Torneå kyrka, sista söndagen i December 1716. Krig och missväxt hade hemsökt både Öster- och Vesterbotten, hvad som ej skördades af svärdshugg under stora ofreden (finnarnes isoviha) dignade maktlöst och dog af svältkost. Landet höll på att bli platt öde och fördärfvadt. Äfven de mest aflägsna platser sköflades. Nyss hade en flock rusiga och ursinniga kosacker härjat i Matarengi by, dräpt gubbar och barn och skändat kvinnorna. När de så fått sitt lystmäte, hade de satt eld på byn. Sågs någonstädes ett barn eller en kvinna, som lyckats gömma sig, med ångestskri flykta undan lågorna, sprängde fienderna efter och drefvo skrattande sina lansar genom de värnlösa. Kyrkan genomsöktes, men dess silfver kunde icke anträffas, ehuru åtskilligt annat byte gjordes, bland annat en af kyrkklockorna. Då redo kosackerna till prestgården. Varnade af ett ilbud, hade dennes bebyggare hunnit sätta sig i säkerhet, endast långt bort på elfvens isar syntes en karmsläde köra i galopp. Ryssarne redo efter, slikt nöje var just i deras smak. Församlingens gamle kyrkoherde Johan Tornberg körde i karmen. En af ryssarne, som var hemma från karelerstranden och kunde finska, erfor att man hade att göra med kyrkoherden och ville nu veta hvar denne gömt kyrksilfret. Detta hade emellertid presten icke lust att yppa - han lutade mot grafven och ville ej söka rädda lifvet genom att uppoffra sin kyrkas skatter - och då måste han dö. De råa sällarne grepo fatt i hans spanskrörskäpp, som låg i släden, och slogo honom i hufvudet tills blodet sprutade mellan det hvita håret och lifvet ändtligen flydde. En af kosackerna tog därpå bort silfverknoppen, tvättade af den i snön och stoppade den i barmen. Efter denna illgärning hade ryssarne ridit norrut i syfte att plundra Kengis bruk omkring 16 mil ofvan Torneå stad. När man nu visste fienderna vara dragna bort på vidare härnadståg längs elfven, sände kyrkoherdens son och förre adjunkt, dåvarande brukspredikanten vid Kengis, Isak Tornberg, drängarna med bud till några skogsbyar, att alla vapenföra genast skulle samlas vid kyrkplatsen för att rådslå om hämd. Fältväbeln Gustaf Bucht, som för en familjeangelägenhet begifvit sig hemåt från trupperna, skulle bli anförare för dem som ville göra arffienderna afbräck vid återkomsten från Kengis. På sina skidor hade då en skara modigt folk samlats från skilda håll i skogen, gubbar och gossar. De voro väpnade med bågar och yxor, och när de stego in för att mötas i den lyckligtvis ännu obrända, då just på året hundraåriga kyrkan, ställde de i vapenhuset ifrån sig sina enkla försvarsmedel. En psalm sjöngs, allvarsamt, med djup känsla, och andedräkten stod som rök kring gråskägg och piltar:
Bevara oss för mord och brand, nu och i alla tida, beskärma både folk och land för dem som på oss strida och vilja helt fördärfva.
Därefter steg Isak Tornberg i predikstolen, berättade om ryssarnes grufliga framfart, hvarom de rykande ruinerna och alla stympade, ännu obegrafda lik vittnade, skildrade sin fars olycka och företedde den käpp, somplägat stödja hans trötta steg, men Gudi klagat nyss blifvit använd till att beröfva den gamle lifvet. Allt kallade nu till dristig vedergällning. Gud själf skulle hjälpa dem i nöden och Buchten anföra dem. Han pekade nedåt den med rika sniderier försedda predikstolen, där man i ett aflångt fält ser den gode herden med en lans i hand dräpa åtskilliga svarta vargar, som vilja förskingra och föröda hans hjord - sammanlunda skulle nu ske med ryssarne, ty de voro just som glupande ulfvar. Därefter läste han ur en krigsmans bön: Du som konung David i hans unga år hjärta mod och starhet så nådeligen förlänte, att oansedt han var liten, obeväpnad och i krig oförfaren, hafver han likväl den store Goliat med en slunga angripit och honom nederlagt - - vi bedja Dig att Du ville våra fiender en oförmodelig förskräckelse sända och alltså oss en nådig seger, dock med ringa blods utgjutelse och skada nådeligen förläna. Den lilla församlingen böjde hufvudet till bön, och när de tillspordes om de ville offra lif och blod för fädernebygden, ropade de enstämmigt ja. De gamla katolska helgonbilderna, som erkebiskop Jacob Ulfsson Örnefot förärat socknens äldsta, af vårflod bortförda kyrka, stodo i klunga i detta och liksom logo vänligaste bifall, och framme vid altaret reste sig två höga, snidade pelare, Starkhetens pelare, öfver hvilka en reflex lyste från solljuset i den till strålar uthamrade, förgyllda plåt på predikstolsväggen, där Guds heligaste namn lästes och därifrån nådens sol utflödande. Fältväbel Bucht redogjorde med ungdomlig hänförelse och ifver för sin plan att öfvermanna ryssarne. Där vägen ett stycke mot norr löpte genom en skogig och snörik dal, borde förhuggningar göras. Träd skulle fällas tvärs öfver vägen och armar af förhuggning därifrån ledas uppåt och nedåt skogen. När ryssarne funne vägen spärrad, skulle de rida åt sidorna, där deras hästar och de själfva torde få svårt att reda sig. Med pilar skulle hästarne fällas, ryttarne kunde ej gerna använda sina lansar bland de grenrika träden utan borde kunna dräpas med yxan i lifremmen. Planen syntes god och sattes skyndsamt i verkställighet. Därpå lägrade man sig kring förskansningen, låg där dag och natt för att ej släppa fienden förbi. Kapellanen Tornberg syntes också bland den till ett tjugutal man uppgående flocken, uppmuntrande och eggande till tapperhet - en svensk mot två ryssar vore alldeles tillräckligt, om också svensken var ung till åren. Han gjorde sig under väntetiden en klubba af en furugren och borrade i denna in tränaglar. Med detta vapen hoppades han kunna knäcka skallen på åtminstone någon af de uslingar, som så fegt piskat lifvet ur hans gamle far. Mot skymningen en gnistrande kall Januaridag 1717 hördes larm och sång på vägen. Kosackerna kommo lastade med byte från Kengis och sjöngo glada visor från steppen för att hålla trefnaden vid makt. De höllo sina långa pikar utmed högra sidan, rätt i vädret, och i deras gördel hängde dolkar, öfver skuldran sabeln. Främst ibland dem red en bredaxlad krigare, ärrig och brun i ansiktet. Hans ögon spejade vaket och dystert omkring sig, han hade sett blod i en dröm under natten och visste att slikt betydde svärdsslag. Kamraterna gjorde bara spe af honom - inte kunde väl någon fara hota i en trakt, där det endast syntes finnas gubbar, kvinnor och barn, och själfva hade de ju sökt att skicka så många själar de kunnat till evigheten. Anföraren hörde plötsligt en bågsträng spännas i snåret bakom en vägkrök, ropade ett gif akt till de sina och befallde därpå skarp traf, ty han var en modig man och ville se faran i ögonen. Oförberedda på allvarsamt hinder sprängde de mot förhuggningen, som de upptäckte för sent och därifrån ett regn af pilar helsade dem. Åtskilliga hästar föllo dödsskjutna till marken, men ryttarne hoppade af och sökte att med lansen i hand bana sig väg öfver träden på vägen eller på sidan därom. Andra, som ännu sutto i sadeln, sökte forcera hindret, men pilarne slogo ned i lederna och dödade, medan hästarne snubblade och stegrade sig bland grenarna. Lansarna voro till hinders och kastades undan. I stället grepo ryssarne till sabeln, men nu stämde kapellanen och väbeln upp ett högt skri och ropade till folket att låta de skaftade yxorna börja arbeta. Så fort en ryss visade skalle, arm eller ben inom räckhåll, fanns en yxa till hands att döda eller massakrera [massakera; Min anm.] Pastorn själf stod vid vägen och lät sin långa klubba susa öfver ryssarna. Där har du för far ! Där har du för far ! lät det oupphörligt, och detta rop verkade eldande på folket. Några af fienderna hade lyckats bana sig igenom skansverket och flydde bortåt vägen, men Bucht satte med ett par man efter dem på skidor och högg ned dem. Ingen enda fiende slapp med lifvet undan striden vid förhuggningen i skogen, och blodet af ett femtiotal vilda kosacker hade vid dess slut förrunnit i drifvorna. Svenskarne lära haft endast två döda: en gubbe, hvars hjässa klufvits af ett svärdshugg, och en liten hjältemodig fjortonårs gosse, som fått underlifvet genomborradt af en lans men ryckt vapnet ur såret, rest sig på knä och med anlitande af sina sista krafter begraft sin yxa i ryssens bröst. Nu hade man sökt att kvitta sitt mellanhafvande med ryssarne och hade med mandom afvärjt ett förnyadt anfall i fädernebygden. Gustaf Bucht, stamfader för den svensk-finska släkten, blef sedermera löjtnant och kapten samt dog år 1759 i Öfver-Torneå. Isak Tornberg, tillhörande en gammal prestsläkt från Torneå, blef komminister i Hietaniemi och dog 1743. Hugo Samzelius.