Titel: Gradus consanguinitatis
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2004-02-05, 20:24
Leif: Jag tolkar det som att mannen var kusin till en av kvinnans föräldrar (eller vice versa).
Professor Jan Eric Almquist skrev en mycket intressant artikel med titeln Om blodsskyldskap såsom äktenskapshinder enligt svensk rätt i Personhistorisk tidskrift 1931 (s. 160-176).
Enligt den katolska s.k. kanoniska komputationen (släktskapsberäkningen) var syskon släkt i första led, kusiner i andra, tremänningar (sysslingar) i tredje och fyrmänningar (bryllingar) i fjärde. Strikt taget var äktenskap inte ens tillåtet mellan släktingar i sjätte led, men i praktiken kan väl knappast någon ha kunnat ha sådan koll.
Reformationen medförde att de katolska reglerna på sikt upphörde att upprätthållas för de senare leden. Ännu i slutet av 1500-talet var emellertid äktenskap i fjärde led förbjudna. På 1620-talet blev i praktiken det fjärde ledet tillåtet. Ett sätt, varigenom principens giltighet i praxis lätt kan konstateras, är att undersöka förekommande rättsfall rörande lägersmål. Bevarade dombrev från 1619 och närmast följande år utvisa nämligen, att lägersmål mellan personer befryndade i fjärde led bestraffats såsom vanligt lönskaläge, under det att dylika förbrytelser i tredje och närmare led föranlett särskilt ansvar.
Enligt Almquist behövdes på 1640-talet i praktiken ingen dispens för äktenskap i tredje och fjärde led jämn sidolinje. Först genom kungliga förordningen den 30 december 1680 upphörde legaliter andra och tredje led ojämn sidolinje att räknas bland de förbjudna leden. Han tillägger: Ännu 1620 resolverade hovrätten i ett visst fall, att frågan rörande närskyldas giftermål skulle avgöras av biskopen och domkapitlet. Men redan under nästföljande decennium befinnes det, att dispensrätten gång efter annan utövats av Kungl. Maj:t, och detta blir fortsättningen regel. (Jag har sett några ansökningar om giftermål i förbjudna led i domkapitlets arkiv, åtminstone för Uppsala domkapitel och 1600-talet.)
Frågan om möjlighet att få dispens för kusingiften vållade mycken diskussion, men kyrkan stod emot. I en kunglig förordning från den 30 december 1680 fastslogs att andra led jämn sidolinje (dvs. kusiner) utgjorde det yttersta av de förbjudna leden, med reservationen att Kungl. Maj:t förbehöll sig rätten att efter omständigheternas noga övervägande ge dispens till giftermål mellan kusiner.
Under 1720-talet började man reagera mot den ofta förekommande oseden, att kusiner, först sedan de haft lägersmål med varandra, ingingo till Kungl. Maj:t med en ansökan att få gifta sig. I kungliga brevet den 4 juni 1725 bestämdes därför, att kusiner, som idkat olovligt umgänge med varandra och därunder avlat barn, skulle anses ha förverkat sin rätt att erhålla dispens för ingående av äktenskap. I alla övriga fall skulle däremot dylik dispens ej kunna förvägras kusiner, som därom gjort ansökan i behörig ordning. 1734 års lag utgör beträffande blodsskyldskap såsom äktenskapshinder endast en sammanfattning av de under 1600-talet antagna reglerna.
Från 1790-talet finns en kommentar om att alla ansökningar om kusinäktenskap alltid, utan undantag, bifölls av Kungl. Maj:t. Officiellt fastslogs den utvecklingen genom den kungliga förordningen den 19 maj 1845, varigenom dispens inte längre krävdes för äktenskap mellan andra led jämn sidolinje.