Ätten härstammar på mödernet från en gammal värmländsk frälsesläkt till Ramstad i Ny socken, vars äldste kände medlem Anders Jonsson nämnes 1414. Sedan Ramstad försålts av dennes sonson Ingemar Persson till biskopsstolen i Skara 1513, återbördades denna gård av en annan gren av släkten. En medlem av denna, Olof Larsson till Ramstad, som levde 1555 och var gift med Barbro Ingelsdotter (Roos af Hjelmsäter), hade sonen Lars Olofsson. Denne ägde förutom Ramstad Västbro i Bro socken m. fl. gårdar i Värmland samt Rynninge i Längbro socken och Näs (nu Hjälmarsnäs) jämte fyra gårdar i Våtsta i Stora Mellösa socken, alla i Närke, men försålde eller bortbytte alla dessa gårdar förutom Ramstad och Västbro före 1500-talets slut. Lars Olofsson blev adlad av konung Johan den 23 augusti 1589 i Reval, var ännu 1598 löjtnant, men före 1602 ryttmästare för en fana ryttare och dessutom hovjunkare hos hertig Carl, samt avled den 23 (25?) april 1606 och ligger begraven i Nikolaikyrkan i Örebro, där hans gravsten med hans bild och vapen uthuggna finnes. Han var barnlös i sitt gifte med Estrid Olofsdotter Bååt, av en gammal värmländsk frälsesläkt, född 1553, död 1647. Hans systersöner Nils och Jon Perssöner upptogo oförändrat morbroderns vapen (en stork hållande en orm i näbbet). Detta tillerkändes sedan vid adlandet 1632 Jon Persson, som då var död, och hans efterkommande, vilka efter vapnet upptogo släktnamnet Stårck, som i äldre tid skrevs Sturk eller Sturck.
År 1776 blev pommerska regeringsrådet Carl Ludvig von Storck, som tillhörde en tysk riksadlig ätt, naturaliserad svensk adelsman Stårck, under förmenande att han var en ättling av den svenska ätten med detta namn genom sin farfars far Johan Storck, född 1617, död 1683, som uppgives varit kansler i Osnabr?ck. Denne återfinnes icke i riddarhusets äldre genealogier, men har senare insatts såsom son till stamfadern Jon Persson Stårck. Såsom ett slags bevis anföres därvid, att »Johan Jönsson Stårck finnes ha ibland adeln år 1644 undertecknat cessionen om tullfriheten». Detta är dock ett misstag, ty i nämnda handling står: Jon Jönsson Lindh (Lind af Hageby). Att identifiera kansleren Johan Storck med stamfaderns verklige son, löjtnanten vid Älvsborgs regemente Jon Stårck låter sig näppeligen göra. Jon Stårck nämnes sista gången i regementets rullor vid mönstringen i Vedum den 23 januari 1644, men däremot icke i en lista över regementets sjuka i Landskrona samma år eller vid mönstringen i Vedum den 29 augusti 1645. Då det är högst osannolikt, att han mitt under brinnande krig skulle hava begivit sig till Tyskland och bosatt sig där, och intet bevis finnes för att han efter mönstringen 1644 skulle hava transporterats till ett annat regemente, torde man få taga för god riddarhusgenealogiens uppgift att han »sotdog i Skåne». Något bevis för samhörigheten mellan ätten Stårck och den tyska ätten von Storck har veterligen icke förebragts. Sistnämnda ätt, som vid upphöjelsen i riksadligt stånd den 29 november 1753 erhöll ett helt annat vapen än den svenska - härstamningen från Sverige synes då icke varit känd - fortlever ännu talrikt i Tyskland, dock icke genom regeringsrådet Carl Ludvig von Storck-Stårck, vars släktgren utdog under förra hälften av 1800-talet.
Källor:
Litteratur: [J. Stårck], Stårckska Släktboken (1924). Heikki Impivaara, Pari vuosisataa erään ruotsalaisen suvun historiaa Pohjanmaalla (Historiallinen Aikakauskirja 1921, nr 1 & 2)
1Ka. 2Blr. 3M. 4Briefadl. Taschenbuch 1910. 5At (P), 6RAB. 7Medd. av prof. Karl Hedman, Vasa. 8RA, Krigsmanshushandlingar (medd. av lektor J. Stårck).
Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.