Titel: Hö(i)jer
Skrivet av: Harri Blomberg skrivet 2003-02-14, 10:10
Terve alla sidebyfantaster! I Karl Axel Holmbergs bok ”Mål och bygd i Sideby” (Uppsala 1986) står det följande om släkten Höijer (sid. 225):
”På Sundnäs (i Skaftung under tiden 1784-1837) förekommer även utomstående. År 1814 (sic!) hitflyttar en Erik Höjer (sic!), f. 1783, med hustru Stina Matsdr, f. 5/8 1783, och en dotter Anna Stina f. 25/12 1813, alla födda på Åland.
Här föds 1. Mats Erik 27/9 1816, dör 12/11 samma år, 2. Agneta Sofia 27/9 (22/9) 1816 (Tvilling med närmast ovanstående, d.v.s. Mats Erik. Harri Blombergs anmärkning.), 3. Mats Erik 5/12 1818, dör 20/12 samma år, 4. Erik 5/5 1820, 5. Bernhard 24/4 1825, 6. Maria Katarina 6/10 1827.
Här förekommer också husfaderns moder änkan Anna Henriksdotter f. 10/1 1746 på Åland (Notisen kan bekräfta att Erik Höjer har åländska rötter, åtminstone på mödernet. Min anmärkn.), men hon tycks flytta. År 1827 flyttar familjen tillbaka till Åland, men från 1832 är makarna med Agneta Sofia och de yngre barnen åter tillbaka. Agneta Sofia flyttar 1834 till Kumlinge (Åland. Min anmärkning.).”
I samma textmassa, men lite längre ned berättar Holmberg om andra ålänningar som tillfälligtvis huserar såsom utomstående på Sundnäs, Skaftung:
”Tillfälligt är på Sundnäs en Anders Selenius från Brändö, f. 1795, med hustru Brita Andersdotter, f. 1800 i Kumlinge. De flyttar till Storå 1826 (grannsocken öster om Sideby. Min anm.), efter återkomst hit vidare till Kumlinge 1828. De har två barn, Maria Charlotta f. 8/12 1825 i Sideby och Anders Axel f. 15/12 1827 i Skaftung.”
”Katrina” i Sally Salminens världsberömda roman med samma namn handlar om en österbottnisk kvinna (verklighetens Katrina sägs ha kommit ifrån Sastmola i Satakunda, grannsocken söder om Sideby) som flyttar till Åland under den stora segelfartygsepoken. Ännu på 1900-talet fortsatte kontaktutbytet. Min äldsta faster Salme Blomberg ifrån Ömossa, Sideby hittade sin kärlek på Åland - färjföraren Martin Jansson på Överö, Föglö - och på så sätt som i romanens värld sammanfogades ytterligare band ihop mellan två landskap. På 1800-talet var kontakterna som livligast, som nedanstående text av min hand visar. Den bygger på många olika sidebybors forskningar och tryckta alster. Först en bild av Sideby socken, ur ovanstående framlidne Holmbergs bok.
(https://forum.rotter.se/discus/messages/241/37973.jpg) Kartbild över Sideby socken. Grannsocken i norr är Lappfjärd, i öster Storå och i söder Sastmola.
SKEPPSVARVEN I SIDEBY HADE ORSAK TILL ÅLANDS GULDÅLDER
Handelsutbytet mellan Österbotten och Åland var mycket livaktigt under andra hälften av 1800-talet. Skeppsvarven i Sideby byggde ett stort antal skepp åt de åländska redarna. Sydösterbottningarna ansågs vara bra träkarlar och uthålliga människor som gjorde beställarna mer än nöjda.
Senare hälften av 1800-talet var en guldepok för skeppsbyggnationen i Österbotten. I Sideby, en av de mest framträdande socknarna, dominerande näringen vid sidan av fisket och jordbruket. Kilens hamnmiljö var centrum för kyrkbyns näringsliv. Där fanns fiskeläget, varv och senare ett sågverk som sysselsatte ortens invånare. Varv fanns också i Fladan, Vedholmen, Appelö och Småskärsgrund. De flesta i bygden fick direkt eller indirekt sin utkomst av näringen. Det var fråga om allmogebåtar, som seglade i Östersjön. De sista större båtarna, två motorgaleaser, färdigställdes vid Ytterberget så sent som 1918.
I Sideby byggde man redan på 1830-talet briggar och barkskepp för redare i Nystad, Åbo och Helsingfors. Under mitten av 1800-talet blev ålänningarna intresserade av de kravellbyggda österbottniska segelfartygen. Bonderedarna i de åländska sjöfartssocknarna var de aktivare fartygsbeställarna, och hade en stor andel i uppsvinget av skeppsbyggeriet i Sideby under andra hälften av 1800-talet.
FYRTIOTAL FARTYG BYGGDES
Det första åländska fartyget byggdes i Sideby år 1857 och fick namnet Ida, med hemmahamn på Föglö. Man levererade sammanlagt 40 fartyg till de åländska redarna. Josefin var det sista skeppet som lämnade de sydösterbottniska farvattnen, år 1893, för att få sin hemmahamn på Vårdö. Under 36 år byggdes fartyg främst åt Lemland, Lumparland och Vårdö, men även Hammarland, Eckerö och Mariehamn gjorde beställningar hos skeppsvarven i Sideby.
Framför allt åländska redare insåg att det lönade sig bättre att segla än bygga skepp. Då man visste att österbottningarna var skickliga skeppsbyggare gjordes åtskilliga beställningar i trakterna av Sideby. Vanligen fick en byggmästare beställning på segelfartyg i ”bil- och bolfärdigt skick” och den blivande skepparen skötte om uppriggandet.
Ett utmärkande drag för denna åländsk-österbottniska samproduktion var att fartygsskrovet inklusive virke och arbetslöner sköttes av den österbottniske skeppsbyggmästaren, medan den blivande befälhavaren, ofta huvudredare, stod för smidesarbeten, riggning och utrustning av fartyget. Denna vistades långa tider på byggplatsen. Åtskilliga vänskapsband mellan ålänningar och österbottningar knöts genom skeppsbyggeriföretagen. Byggmästare, timmermän och andra österbottningar köpte ofta andelar i de byggda företagen.
De åländska fartygsbeställningarna lyckades inte ge någon större vinst för österbottningarna, men de gav arbete i bygden som denna tid drabbades hårt av arbetslöshet och där emigrationen senare tog fart. En emigration som delvis sökte sig till Åland, dit flera österbottniska skeppsbyggare och andra timmermän flyttade. Skeppsgården Pellas i Granboda på Lemland har uppförts av fyra österbottniska timmermän.
FRÅN RIKEDOM TILL RUINENS BRANT
En av de viktigaste skeppsbyggarna i Sideby hette Johan Viktor Högström (1840 -1930), som hade till en början samarbete med den åländske redaren Gustav Eriksson, men fortsatte sedan för egen maskin. Han behöll också ofta för egen del en andel i de fartyg han byggde, förtjänade tydligen bra, för han byggde ett för ortens förhållanden ståtligt hus i Stacknäset i Långviken (Jonsborg kallat) omgivet av en lika ståtlig stengärdsgård. Han hade en son och fyra livliga döttrar. Sonen Josef Anders läste till styrman och kapten, dog på Haiti, 27 år gammal. Vid första världskrigets utbrott hade Högström satsat hela sin förmögenhet i Ryssland och i samband med ryska revolutionen förlorade den rike Högström allt. Han och hustrun Ida levde därefter fattig på syting på Jaakkola gård i Sideby sista delen av sitt liv.
Flada varv på Vedholmen i Sideby var framförallt Viktor Högströms varv. Alla nedanstående uppräknade skepp, utom Ax är med säkerhet byggda där. Byggmästaren stod bland annat bakom bygget av skonertskeppet Fennia år 1874, som levererades till bonderedarna G. Axel Eriksson C. G. Mattsson med flera i Granboda på Lemland. Det såldes vidare till Raumo år 1899, efter att ha förbyggts året dessförinnan. Åländska skepp med honom som byggmästare var följande; skonertskeppet Ax år 1876, som förliste redan år 1880. Ytterligare ett skepp byggdes i Sideby samma år. Barken Dufva levererades till Vårdö, redare var A. W. Englund, L. Olofsson, J. G. Österlund med flera, kondemnerades efter kollision i Kjögebukten 1897 och förliste totalt den 18 november 1905. Skonertskeppet Ad?le från år 1878 såldes till storredaren A. Eriksson och affärsmannen Nikolaj Sittkoff i Mariehamn, förliste vid Bornholm 1898. Anna byggdes som brigg i Närpes, men förbyggdes i Sideby år 1881 till skonertskepp åt Erik Sjölund och elva andra såsom skeppare, sjökaptener och bönder på Lemland. Det såldes senare, år 1908, till Norge. Fyra år senare beställde J. E. Johansson på Vårdö galeasen Elin och det sista skeppet som Högström byggde åt ålänningarna år 1890 och själv blev 8/96-dels partsredare i, tillsammans med Petter Sittkoff jämte 29 andra, var skonertskeppet Joe. Det hamnade i Hammarland, men såldes under första världskriget 1916, slopades helt tre år senare.
SIDEBYBORNA FÖRVALTAR ARVET
I Sideby har man velat ihågkomma denna viktiga epok i bygdens historia och invigde för sju år sedan, sommaren 1995, ett skeppsbyggnadsmuseum i Kilhamn. Kontakterna med ålänningarna ges stort utrymme, men ihågkommandet verkar vara ömsesidigt. Den åländska författaren Ulla-Lena Lundberg, som i romanen romanen ”Leo” skrivit om skonertskeppet som år 1870 byggdes på Kilenvarvet i Sideby, deltog vid invigningen. Lundberg konstaterade i sitt invigningstal att det var ett stort ögonblick, då ålänningarna förstod att det var lukrativare att segla än att bygga fartyg: ”Ett fartyg kunde segla ihop 30 000 mark under en säsong. Som jämförelse kan tas ett åländskt bondehemman, som värderades till 6 000 mark. Ålänningarna visste också att i Österbotten växte det större och djupare skogar, folket kunde prata svenska och kunde dessutom bygga fartyg. Speciellt kölarna var viktiga, eftersom man måste kunna lita på dem. Därför överlät ålänningarna byggandet åt österbottningarna.”
Entusiasterna bakom utställningen är helsingforsborna Claes Hänel och Henrik Teir, samt sidebybon Holger Grönlund. Den berättar om skeppsbyggnadsepokens bakgrund, skeppsbyggarna, varvplatserna och ett 60-tal av de fartyg som byggts i Sideby socken i slutet av 1800-talet, men presenterar även skeppsbyggnadstekniken i detalj. Museet har växt fram i gott samråd med sakkunniga, bland annat Anita Pensar på Ålands sjöfartsmuseum. Visionen är att på sikt skapa ett museum fyllt av sjudande aktivitet, där man i ena delen kan studera det forna skeppsbyggeriet i planscher och där man i den andra delen bygger allmogebåtar med tjärkokning, basning, diktning o s v. Museet som har öppet sommartid förvaltas av Stiftelsen Kilens hembygdsgård i Sideby.