Titel: Rakt nedstigande led
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2005-01-28, 20:01
Jo tack, det resonemanget [jag syftar nu på Lisskullas inlägg] har vi haft i ett otal diskussioner här i Anbytarforum under årens lopp (använd sökfunktionen; jag kommer inte riktigt ihåg alla rubriker...[många rubriker blir?e...]) och jag tror inte att det är någon större id? att tugga om samma gamla argument och motargument några varv till (det finns ganska många av båda sorterna , jag lovar...). Och de finns ju redan i forumet, som sagt.
Bara två kommentarer dock:
1) Om man bara följer en linje bakåt, det må vara mormors mors eller farfars fars, blir det ju en rätt så torftig antavla, om man säger så... 7 generationer tillbaka få man 1 summa: en person i antavlan istället för maximala 128. 10 generationer tillbaka får man fortfarande bara 1 person mot maximala 1024, och 12 generationer tillbaka (om man överhuvudtaget kommer så långt tillbaka med så litet urval...) likaledes 1 person mot maximala 4096. så utan att överdriva alltför mycket, att man förlorar några möjliga anor på det sättet... och om man då utforskar några fädernelinjer, ja, då har man ju motsagt sig själv, eftersom man redan (direkt eller indirekt) påstått dem vara osäkra. Men börjar man ändå ta dessa, varför inte vara konsekvent och ta de andra också, så att man får en komplett antavla?
2) Säkra och säkra... Fällor finns alltid. Ingen kategori av anor är a priori helt säker. Det finns fall där man kommer fel på grund av felaktigheter och ofullständigheter i kyrkboken. Och detta oberonde av om det är fråga om fäderne- eller möderneanor. Oftast visar det sig inte förän långt senare (jag vet! då blir det verkligen fråga om anförluster...)Prästen (som ju förr var kvar i tjänsten fram till att han rent bokstavligen dog på sin post) kan helt enkelt ha minnts fel eller skrivit av fel. Jag har ett exemplel från Östergötland, där prästen gift ihop brudparen fel (i kyrkboken, alltså, inte i verkligheten). Men jag upptäckte felet, när det visade sig att en bonde gång efter gång fick barn tillsammans med grannens hustru.... (åtminstone om man fick tro vigselboken).
Dessutom är ju inte möderneanor helt säkra de heller. Före så där 1680/1690-talen (det varierar ju mycket från socken till socken), står ofta endast faderns namn i födelseboken (och ibland endast barnet självt...), så det vill till att det finns en bra vigselbok bevarad (det gör det inte alltid) så att man kan få reda på moderns namn. Och hittar man faderns hustru, kan man inte alltid vara säker på att det verkligen är modern. Det kan ju mycket väl vara en styvmor. Omgiftena var ju vanliga i äldre tid. Om modern däremot gifter om sig, syns det vanligen på att barnets patronymikon inte överensstämmer med styvfaderns. - Om det inte råkar slumpa sig så att han har samma namn som fadern, förstås...
Och före denna period, när det oftast inte finns kyrkböcker överhuvudtaget, och man får forska med hjälp av t.ex. domböcker, mantalslängder, jordeböcker, skattelängder etc, står ju hustrurnas namn oftast inte utsatta alls. Hittar man en hustru utsatt, måste man iakttaga samma försiktighet som ovan, så att man är är säker på att det verkligen är modern. Vilket man inte alltid kan vara. Och i mantalslängderna (till skillnad från husförhörslängderna) gör man oftast ingen skillnad på barn och styvbarn eller fördenskull heller föräldrar eller styvföräldrar. Så i äldre tid; och då menar jag före ca 1700, är faktiskt ofta fadern säkrare...